DN:s Johannes Åman har svårt att förstå de kunskapsmål som skolverket formulerar. Han är inte ensam. Skolminister Jan Björklund har samma problem. Det är i sig ett mått på den sjunkande läsförståelsen här i landet. Har man gått på universitet i fyra-fem år ska det varken vara några problem att förstå eller förklara skolverkets mål och betygskriterier för den större delen av allmänheten.

– Vad trevligt ni ser ut att ha det! sa farbrorn från Skolverket till mig efter lektionen. Han hade fullkomligt rätt. Vi hade mycket trevligt. Vi sökte information om Roms stadsbyggnad och historia och eleverna arbetade som vanligt intensivt och engagerat med sina gemensamma reportage, broschyrer och stadsguidningar inför studieresan till Rom.

Det var allt. Den vänlige farbrorn gick vidare till nästa klassinspektion, talade sedan med några av mina kollegor, med rektorn och med några utvalda mönsterelever. Och efter någon månad eller två kom rapporten som beskrev vår skola i relativt positiva ordalag men med några utvecklingsområden att tänka på.

Och så brukar det se ut.

En ung människa som upplever sig inte kunna gå till skolan är verkligen något att ta på allvar. En ung människa som hotar någon till livet, må vara i vredesmod, är verkligen något att ta på allvar…

Visst kan man förstå att Jan Björkund är het på gröten nu när han äntligen står vid köttgrytorna, efter mer än ett decenniums kamp mot vänsterflummiga väderkvarnar. Nu har han äntligen sleven i höger hand och det är bara att börja krydda.

Men det är ett stort bekymmer när vår käre minister arbetar så svetten lackar – ingen kan anklaga honom för att vara overksam – med att ändra i stort hela skolsystemet, utan att över huvudtaget fundera över vilka konsekvenser detta får om inte alla är med på tåget.

För några år sedan sökte en väninna till mig arbete på några skolor i Stockholm, låt oss kalla dem Superskolan, Moderna IT-skolan och Fantastiska skolan. För att få en bild av verksamheten sökte hon givetvis information på nätet om dessa tre. Rapporterna från Skolverket var i samtliga fall mycket försiktigt skrivna. Några få delar behövde ses över men i stort beskrevs de alla som skolor med ”utvecklingspotential”.

Perfekt, tänkte min väninna. Tills hon kom på intervju till en av dem.

Vi lärare har inga knivar som vi skär eleverna med, för att operera ut deras skoltrötthet eller matematikfobi och i stället opererar in litet multiplikationstabell. Inte heller är elevernas hela existens beroende av hur väl vi undervisar eller handleder. Tack och lov, får man väl utbrista, även om det ibland känns som om den aktuella skoldebattens proportioner, påvisar motsatsen.

Kändismatteläraren Loucas jämförelse är bedrövlig men mycket talande för hur folk i gemen ser på läraruppdraget och det ansvar som följer med det.

… måste alla som kommer indruttande för sent till lektionen hälsa på alla sina polare innan de sätter sig?

… är alla rektorer gamla gympalärare?

… kan inte elever läsa instruktioner?

… har språklärare lika många timmar som mattelärare i sin tjänstefördelning?

Det är av någon anledning ett tabu i vårt samhälle att ha synpunkter på föräldrarnas inverkan på sina barn. Ett standardmantra i vårt postfolkhem är att vi inte ska känna skuld. Så tröstas många föräldrar vars barn har problem.

Därför skulle det anses som oerhört integritetskränkande om jag som lärare kritiserade föräldern. Det är endast accepterat om det gått så långt att överdrivet uppenbara skäl för soc-anmälan föreligger.

När jag tittade upp från pappret såg jag det på gränsen till saliga uttrycket i faderns ansikte. Ingen förälder i världen hade kunnat se mer stolt ut, mer euforisk, mer tillfredsställd ut än just denna pappa, i just detta ögonblick då IG efter IG radades upp på dokumentet framför honom.

Desperat försökte jag förstå vad som hände. Min förtvinade lärarhjärna jobbade för högtryck. Vad var det här? Allt var kaos. Upp var plötsligt ned.

En kollega till mig, vi kan kalla henne Marie, kom en dag in i lärarrummet och var uppriven och ledsen. Lektionen hade gått åt skogen, den livfulla klassrumsdiskussion som började så bra hade utmynnat i personangrepp och giftiga kommentarer mot henne. Själv hade hon blivit pressad, brusat upp och sagt några sanningens ord till en av de mest provokativa eleverna. Kanske inte så väl valda. Nu var hon både arg och förtvivlad över att ha misslyckats så fatalt.

– Jag ska nog inte vara lärare ändå…

Den tanken slår oss alla ibland.

– Va fan vet dom om mig?!

Det är vad min elev Michaela skulle ha sagt om hon visste om Folkpartiets utfall i media om skolungdomars brist på respekt för sina lärare. För enligt militanta politiker, ska vi vuxna riva kepsar och mobiler av snorungarna i skolan, och skapa ett samhälle där vi kan känna oss trygga: ”Ordning och reda, nya och bättre betyg på fredag!” Vi ska sätta klara gränser, hota med omdömen i uppförande och få rätten att slänga ut de elever som inte platsar, stör och inte håller måttet. Det senaste förslaget i räckan ogenomtänkta dumheter är att vi ska ordna så att polisen hämtar de som skolkar.

– Vad vet dom om Michaela?

Ibland har jag lust att fråga det samma.

Problemet är inte Björklunds föresatser att skapa ett nytt betygssystem. Problemet är hans uppenbara ovilja att bjuda in oppositionen till förhandling annat än med armbågen. Det är inte trovärdigt att mena att man bjuder in till samtal först efter att alla utredningar gjorts, presskonferens hållits och dagordningen så tydligt lagts från högerhåll. Det är inte samarbete i ordets rätta bemärkelse.

En bra skola är en skola med högt betygssnitt läser vi i tidningen.

Nej, föräldrar och ungdomar, det är det naturligtvis inte! Här kommer istället listan på några av de saker ni ska titta på vid valet av en gymnasieskola. Kanske är detta saker ni tar för självklara. Gör inte det. Det är de inte längre, märkligt nog.

Moderaten Maria Stockhaus, ordförande i Sollentunas barn- och ungdomsnämnd, anser att elevers resultat bör kopplas till lärarens lön. Ju bättre resultat, desto bättre lärare, desto högre lön för läraren är tanken.

Rent spontant måste vi säga att Stockhaus har en väldigt smickrande syn på oss lärare och vår moral! Det är nämligen vi lärare som bedömer elevens resultat. Således torde vi även bedöma vilken lön vi ska ha.

"Jag har använt google som källa till de mesta i min uppsats. Och så har jag varit nere och snacka med Monika i biblioteket om det fanns någon bok om mintt ämne men vi hitta inget så jag fick leta fram sidor på Internet som jag har använt i denna uppsats. Jag litar på dom som har skrivit om mitt ämne eftersom jag itne tror att dom skulle ljuga direkt, varför skulle dom?”

Känns det igen?

Trots otaliga genomgångar i klassrummet är det oerhört svårt för eleverna att förstå vad en källa är, svårt att förstå vad källkritik

Nu ska vi pedagoger få ytterligare uppgifter av Herr Tukt-unt-Disciplin! Tydligen jobbar vi inte redan 100 procent, vilket vi trodde. Det är lustigt det här med politiker. De snickrar ihop och skickar oss sin kilometerlånga önskelista och så ska sakerna utföras. Bara sådär. Själva står vi litet förvirrade och hoppas nervöst att facket skall ingripa, äntligen, nu när lärarförbundet "rasar" över beslutet. För hur ska vi hinna med alla dessa angelägna och livsviktiga uppgifter som bara landar i våra trötta och resurssvaga knän?

Aftonbladet hängde idag ut Sveriges ”värsta skolor”, genom att sammanfatta alla de anmälningar som gjorts mot den och den skolan. Att vissa av anmälningarna kanske helt saknar grund struntar tidningen tydligen i. Vi har en skolminister som föraktfullt avfärdar ett stort antal duktiga och hårt arbetande lärare och ger deras verksamhet epitet ”flumskolan”.

Tänk om andra ministrar uttryckte sig lika vårdslöst om de arbetande i sina myndigheter: ”Flumförsvaret”, ”flumrätten”, ”flumvården” och ”flumsocialtjänsten”. Men så kan en minister bara uttrycka sig om skolan utan att det leder till minsta rabalder.  

De få undersökningar som gjorts av läromedel i svenska ur ett genusperspektiv, ger ett entydigt svar: kvinnliga författare är starkt underrepresenterade i våra undervisningsmaterial.

Givetvis gäller detta inte bara svenskämnet. Så litet som fyra procent av "Alla tiders historia" handlar om kvinnor, för att ta ett av många exempel. Den används idag i ett stort antal skolor. Snacka om alla tiders lärobok!

08.33. Trycker in 33 antal kopior till klassen på kopiatorn. Kopiatorn spottar ut tre papper och dör med en suck.

08.37. Vaktis svarar inte på telefon. Är på morgonfika. Mejlar vaktis. Avslutar med tre utropstecken för att markera desperation.

08.40.  Tar de tre värdefulla kopiorna. Bestämmer snabbt att det får bli grupparbete idag.

08.50. Går in i klassen. –  Hej klassen. Idag ska vi ta tema på verb. Det lämpar sig mycket bra för grupparbete. Sätt er… Tio och tio! Dela på de här papperna. Tyst! Inte ett ord! Det är jag som är pedagogisk ledare!

10.00. Har möte med arbetslaget. Diskuterar klokt och insiktsfullt och vikten av långsiktig planering.

I Svenska Dagbladet idag kan vi läsa om hur friskolor ber föräldrar om bidrag. I synnerhet sådana friskolor som är generösa med höga betyg, uppenbarligen. Man behöver inte vara ett geni för att förstå vad som händer när man privatiserar en verksamhet som bland annat sysslar med myndighetsutövning.

Elever vill nämligen inte bara ha en god utbildning. De vill ha höga betyg också. När eleverna blir skolornas ”kunder” blir betygen ett starkt konkurrensmedel i kampen om skolpengen.