– Va fan vet dom om mig?!

Det är vad min elev Michaela skulle ha sagt om hon visste om Folkpartiets utfall i media om skolungdomars brist på respekt för sina lärare. För enligt militanta politiker, ska vi vuxna riva kepsar och mobiler av snorungarna i skolan, och skapa ett samhälle där vi kan känna oss trygga: ”Ordning och reda, nya och bättre betyg på fredag!” Vi ska sätta klara gränser, hota med omdömen i uppförande och få rätten att slänga ut de elever som inte platsar, stör och inte håller måttet. Det senaste förslaget i räckan ogenomtänkta dumheter är att vi ska ordna så att polisen hämtar de som skolkar.

– Vad vet dom om Michaela?

Ibland har jag lust att fråga det samma.

Allt fler ungdomar i dag lider av stress och utbrändhet på grund av sin skolsituation. Anmälningarna till Skolverket om barn som går för litet eller inte alls i skolan har ökat drastiskt på senare år. En studie visar att två procent av grundskolans elever i årskurs nio skolkar en dag i veckan eller mer. Det blir enligt samma undersökning nästan 10 000 barn som av olika skäl inte har full skolnärvaro under veckans alla dagar. Stockholms egna undersökningar visar att en av sex elever i niondeklass skolkar regelbundet. Samtidigt läser vi i tidningarna om tonåringar som hotar och slår sina lärare. Det händer något inom skolans väggar och frågan är varför.

Att något bör göras är klart.

Men vad är det som klingar så falskt i blåklintarnas ljuva framtidsmelodi om ordning och reda? Varför tror jag inte att de trallar på lösningen på problemet?

Kanske beror det på min starka övertygelse om att elevers lärande i skolan, rör sig om helt andra saker än om att möta en sträng auktoritet i klassrummet. Det handlar i stället om lärarens förmåga att upprätta en relation som bygger på omtanke och en tro på att alla människor kan och vill. Det handlar om att ha förmågan att möta Michaela där hon är, inte där jag som lärare anser att hon borde vara. Det handlar om att försöka förstå de bakomliggande orsakerna till varför hon inte klarar av att ha full koncentration hela lektionen.

För när Michaelas mamma tar sig en bläcka igen, när pojkvännen varit otrogen med bästa kompisen, när sömnpillerna gör henne trött och håglös är det faktiskt korkat att börja skräna om polishämtning. Då krävs tid och engagemang från så många vuxna som möjligt. Michaela är en smart tjej. Men hon är ingen maskin med batterier i ryggen. Hon läser gärna Strindberg. Men inte när oron för mamman ligger som en klump i magen.

”Är hårdare tag verkligen lösningen när barnen mår dåligt?” frågar sig skribenten och författaren Mari Jensen på Aftonbladets debattsida idag. Hennes berättelse är inte helt olik Michaelas och borde mana till eftertanke hos isblå politiker.

I ett samhälle där prestation blir viktigare än människa, föds inga kreativa, lyckliga barn. Där föds bara barn som tidigt får lära sig att man ingenting är värd om man inte presterar och utför, visar prov på och marknadsför sig. Ungdomar mäter sig själva efter de måttstockar vi vuxna ger dem. Jag föreslår Jan Björklund att vi ger dem de måttstockar vi själva vill bli mätta efter.

Tack och lov finns det många lärare som gör det.

Men visst förstår jag våra partiarbetares försök till krafttag. Många av oss röstade ju faktiskt just också på denna hårdare linje i förra valet. För det vore ju så skönt om man bara kunde strunta i vad som händer med eleverna utanför skolan och kräva att de lär sig multiplikationstabellen ändå. Det vore ju så behändigt om man bara kunde upprätta en modell för ordning och med bestämdhet (och tydligen nu också poliskonstaplar) tvångshämta de som inte klarar av att vara duktiga. Då kanske de äntligen fattar galoppen och skärper till sig?

Nej, tyvärr, livet är inte så enkelt. Varken i skolan eller utanför. Varken under studieperioden eller i arbetslivet.

Hur skulle vi vuxna se på ett sådant förfarande vid för stor sjukfrånvaro av personliga skäl, är frågan.

Så tills gubbstruttarna fattar att det är tillsammans med eleverna vi kan skapa det skolklimat vi vill ha, säger jag som Michaela, (som är en fantastisk tjej med oerhörda talanger, trots att hon aldrig ”platsat”,) till dess säger också jag:

– Va sjutton vet ni om Michaela!

(Fotnot: Michaela fick godkänt i svenska i slutbetyg utan polishjälp.)