En liten saga full av fantasi och litet annat också, som diktades för byrålådan sommaren 2003…

 

Systrar emellan

 

Verkställande direktör Bi Jonsson hade inte räknat med något uppträde. Nu stod hon avvaktande med stel rygg vid konferensrumsbordet på Vasagatan 34, denna vackra juniförmiddag. Hennes knubbiga, lilla gestalt var fientligt uppstramad av anspänningen inför det kommande mötet och till råga på allt hade hon värk i en trasig kindtand, vilket fick hennes runda ansikte att skrynklas ihop vid varje smärtkonvulsion.

 

Även utan tandvärk hade Bi Jonsson rykte om sig att vara en kvinna som styrde sitt lilla rike med en järnhand värre än Thatchers. Liksom många andra 40-talistdamer var hennes hår färgat klimakterierött och klippt i en klassisk page. Det var en frisyr som fick folk att tro henne om äkta medmänsklighet och solidaritet à la 70-talsidealen. I verkligheten hyste Bi Jonsson ett starkt men dolt förakt för kvinnor, särskilt då för svaga kvinnor, trots att hon i offentlighetens ljus arbetade aktivt för just denna kategori människor. Detta var nu något Bi Jonsson själv över huvud taget inte var medveten om. Om hon hade varit en person som förde dagbok – vilket hon naturligtvis inte gjorde, för någon sådan person var hon inte – hade Bi Jonsson sida upp och sida ner understrukit sitt patos för det kvinnliga könet. Och detta ärligt och från hjärtat, för oärliga människor är inte sällan själva offer för sin egen oärlighet.

 

Hennes undermedvetna förakt flammade särskilt kraftfullt just denna dag, eftersom hon ansåg sig tvingad att lösa en osmaklig konflikt som sedan en tid pågått bland en handfull av hennes anställda.

 

Richard Grahne, son till den kände företagaren och politikern Bo Grahne, hade arbetat länge inom PR-branschen och var med andra ord en perfekt varumärke och profil för feminismens förespråkare. För tre månader sedan hade Bi Jonsson rekryterat honom som mellanchef för en liten del av verksamheten, efter att hon ryktesvägen hört att han blivit fockad från sin anställning som projektledare vid ”International media”. På pappret var givetvis inga fel gjorda, så Stiftelsen Medsystrarna kunde utan problem begagna sig av hans tjänster utan att det verkade egendomligt.

 

Richard Grahne var en tjusig 50-åring med grabbig charm, mörka lockar och en frapperande outvecklad empatisk förmåga. Det sistnämnda var i och för sig ingen ovanligt egenskap för en arbetsgivare i hög chefsposition. Kanske snarare en förutsättning i vissa fall.

 

I första hand hade Bi Jonsson anställd honom för att han skulle införskaffa pengar till den alltid lika haltande verksamheten. Några pengar hade ännu inte synts till men hon kunde inte neka till att han även var trevlig att vila ögonen på under ledningsmötena. Hans osäkerhet och blöjtuffa framtoning, gjorde honom också till en enkel spelpjäs att förflytta när så behövdes.

 

Nu hade han tydligen trasslat till det för sig. Det var ingenting Bi Jonsson inte klarade av att hantera, men det irriterade henne att han inte hade mer förstånd än en treåring i vissa situationer. Så fort hon avslutat denna otrevliga affär, skulle hon se över de anställda under honom. I synnerhet den där yngsta, Agnes Videgren eller vad hon nu hette.

 

Bi Jonsson suckade och stålsatte sig för den plötsliga smärtkrampen i käken. Hon var inte en feg människa, men för säkerhets skull hade hon fyllt på med uppbackning från sin närmsta stab. Om mötet skulle kräva det, var hon beredd. Bredvid henne fanns hennes alltid lika trogne vapendragare, Nils-Arne Erikzon – Quasimodo – även kallad bland Stiftelsen Medsystrarnas anställda, (utom hörhåll för Bi Jonssons öron givetvis.) Med ögon så tättliggande att de hade smällt ihop om inte näsroten satt stopp, hade Nils-Arne Erikzon uppsyn som en dum demon. Förutom denna utseendemässiga skavank, var hans feta, glänsande hår uppkammat i separata sjok över den bleka flinten, hans läppar köttiga och skälvande och hans hjärta bultande, snarare av ängslig självgodhet än människokärlek.

 

Eftersom Nils-Arne Erikzon varit udda och utstött under hela sitt vuxna liv, hade han stora svårigheter att få någon djupare kontakt med människor. Med andra ord hade han varit tvungen att skaffa sig en ung fru från Thailand, vilket innebar att han ständigt kände sig i underläge, för Nils-Arne Erikzon var inte fullständigt socialt obegåvad.

 

På pappret var Nils-Arne Erikzon säkerhetsansvarig på Stiftelsen Medsystrarna. I praktiken svassade han omkring och lade direktiv – skriftliga eller muntliga – för hur de olika verksamheterna skulle skötas. Eftersom Nils-Arne Erikzon var lika gammal på stället som de äldsta av inventarierna, hade han under åren lyckats bygga upp stiftelsens datanät efter ett egenuppfunnet system, invecklat och obotligt oberäkneligt, vilket innebar att alla mer eller mindre var beroende av honom vilket i sin tur passade honom utmärkt.

 

En försynt knackning störde Bi Jonsson i hennes nästa ansiktsspasm. Genom glasdörren såg hon sina fem underordnade stå i en nervös klunga. Hon pressade ansiktet till ett välkomnande leende, tog stegen fram till dörren och öppnade.

 

”Se där är ni äntligen. Sitt ner är ni snälla.”

 

Där var Catharina Lövin som arbetat längst hos Medsystrarna. Även om Bi Jonsson aldrig skulle erkänna det, skrämdes hon av den jämnåriga kvinnans lugn och självklarhet. Något hos Catharina Lövin var så uppriktigt och ärligt att hon själv kom ur balans och hon tyckte inte om det.

 

Efter Catharina Lövin följde Erica Andersson, en kvinna med stor erfarenhet och kunskap, det visste Bi Jonsson och hon hade fått många bevis på att hennes metoder var resultatrika. På samma gång var Erica Andersson mycket försiktigare än sin äldre kollega, något som både tilltalade och retade Bi Jonsson. De två relativt nyanställda var båda män; Lars Lindholm och Emil Norén, kunniga och kompetenta men Bi Jonsson hade inte riktigt skapat sig en bild av vilka de var. Det fick mötet avgöra. Och sedan kunde man ju alltid ändra sig.

 

Sist kom Agnes Videgren. Hon var en ung kvinna med framåtanda och energi, möjligen för mycket för sitt eget bästa. Trots att Bi Jonsson inte kunde sätta fingret på det, var det något i den unga kvinnans ögon som hotade. En okonstlad fräckhet. Agnes Videgren hade kunskaper hämtade direkt från universitetsvärlden och dagens universitetsstudier var något helt annat än det hon själv kände till från det sena 60-talet. Inte så att Bi Jonsson ville se sitt kunnande inom genus och sociologi som förlegat. Det var snarare så att ingående frågor från en ung flicksnärta gjorde henne förbannad. Företeelsen hade inträffat under en av kompetensutvecklingsdagarna Bi Jonsson och hennes man hållit i och Bi Jonsson var fortfarande irriterad.

 

Bi Jonsson skakade omärkligt på sig.

 

Först när Nils-Arne Erikzon och Richard Grahne tillsammans släntrat in 20 minuter senare kunde mötet börja. Erica harklade sig nervöst och var den som först tog till orda:

 

”Vi har allvarliga problem. Vi som jobbar inom verksamheten rörande flickorna vill säga… Problem med samarbetet med Richard. Ja det vet du nog redan… Nu har det gått så långt att vi inte klarar situationen själva.”

 

En humla störtade sig självsvåldigt mot en av konferensrummets vida fönsterrutor. Med en kraftig duns slutade det dova surret och humlan föll omtumlad ned på fönsterbläcket och slutligen ned bakom elementet.

 

”Fortsätt.” Bi Jonsson övertalade ansiktets linjer att mjukna samman till en lyssnande min.

 

”Vi har sammanfattat våra problem i tre punkter vi nu skulle vilja presentera. Den första punkten gäller Richards förhållningssätt till flickorna. Den andra punkten rör hans förhållningssätt gentemot externa kontakter. Den tredje handlar om oss, om hans förhållningssätt till sin personal.”

 

Bi Jonsson såg uttryckslöst på Erica. Hennes blick borrade sig så djupt in i hennes ögon att Erica genast rodnade och Catharina såg det nödvändigt att bistå sin förlägna kollega, även om också hon var nervös att rösten inte skulle hålla.

 

”Våra flickor har som du vet problem. Det är därför de är hos oss.”

 

Bi Jonsson nickade instämmande.

 

"Det sexuella är känsligt hos vissa, ibland skadat på grund av övergrepp, eller snedvriden självbild. När Richard fäller sexuella kommentarer om dem…till dem…ja, det uppstår problem för oss och inte minst för flickorna…”

 

Bi Jonssons ögon blev smala som myntspringor. ”Sexuella kommentarer? Exemplifiera!”

 

Catharina såg olustigt ned i bordet sedan bort på sin manlige chef.

 

”Njae…Det är svårt att direkt…att uttala…”

 

”Om ni inte har några konkreta exempel, hur ska jag då kunna ta det ni säger på allvar?”

 

”Jag skulle vilja slippa säga de direkta ord som använts men jag…”

 

”Jag behöver konkreta exempel!”

 

”Ja, jag förstår, men det är inte själva…”

 

”Det här är allvarligt. Ni fäller grova anklagelser mot er närmsta chef men ni har inte…”

 

”Sexy fox!” sa Agnes högt och tydligt. ”Madde har en asläcker rumpa! Det är fan i mej litet svårt att låta bli att flukta på smultronen ibland, visst då Emil? Så säger han. Inför tjejerna.” ”Det är äckligt, det är vad det är,” lade hon till och skakade på sig, som för att bli av med de nyss uttalade orden.

 

En slö kniv hade kunnat skära bitar av den plötsliga tystnaden i Medsystrarnas konferensrum på Vasagatan 34. På sin stol skruvade Richard Grahne på sig där han satt, nedsjunken i sin mörkblå Armanikostym. Att hans anställda var missnöjda med honom, hade han förstått. Men att det skulle komma att innebära sådana… sådana obehagligheter, hade han aldrig kunnat tänka sig.

 

Bi Jonsson såg ut genom fönstret och insåg att situationen nog var prekärare än hon först föreställt sig. Med en VD: s kalkylerande hjärna, gjorde hon alltså hastigt upp sitt nästa drag, vilket tog ungefär en halv minut. Därefter log hon varmt mot sin yngst anställda.

 

”Hur gammal är du, Agnes?”

 

”27. Snart 28.”          

 

"Du är ganska ung, Agnes. Jag ska berätta en sak för dig som kommer att bli dig ovärderlig i framtiden.”

 

”Ja?”

 

Uppgivet växlade Erica blickar med sin äldre kollega. De insåg båda att om deras VD haft mustascher, hade hon tvinnat upp dem till spetsiga spjut över mungiporna.

 

”Eller rättare sagt, jag ska ställa dig en fråga, Agnes,” fortsatte Bi Jonsson. ”Vem av oss här inne har tolkningsföreträde?”

 

Agnes såg förvånat på henne.

 

”Ja, om det ska vara rätt så ska ingen ha det, tycker jag.” svarade hon uppriktigt, för Agnes hade lärt sig sedan barndomen att vara ärlig.

 

”Så om jag förstår dig rätt, så anser du att ingen av oss här inne har rätten att anse sig ha rätt, utan att lyssna på de övrigas åsikter?

 

”Ja det är riktigt.”

 

”Ingen har rätt att tolka en annan människas ord utan att först verkligen vilja förstå vad den människan menar, är det riktigt uppfattat.”

 

”Absolut!”

 

”Och vari ligger det sexuella påhoppet du anser att Richard gjort sig skyldig till?”

 

”Ja, men… i orden, såklart,” svarade Agnes förbryllat.

 

”Och hur tolkar du dem, Agnes? Orden?”

 

” Ja…som sexuella påhopp naturligtvis.”

 

”Sexuella påhopp,” sa Bi. ”Då frågar jag dig, Agnes Videgren, vem är du att ha tolkningsföreträde?”

”Nej, men…” Agnes såg förbryllat och sårat på henne.

 

”Har du ensam den rätten, Agnes?”

 

Den unga kvinnan såg upp mot den äldre. I den yngres blick kunde man läsa en uppenbar besvikelse och förtvivlan. I den äldres fanns bara en outgrundlig mildhet, blandad med skärpa som gjorde det svårt att se in i de blågrå ögonen.  Efter en stund tvingades den yngre att släppa taget och erkänna sig slagen.

 

”Nej,” sa hon tyst men sammanbitet, som om det fanns mer att säga men inte kunde uttryckas för tillfället.

 

Bi Jonsson blickade ut över sina anställda, en i taget. Nils-Arne Erikzon hade under samtalets gång omärkligt sträckt sin hand mot bullfatet och satt nu med koncentrerad min och tvinnade loss de pärlsockerbeströdda vetebrödsvarven, för att emellanåt sluka bitarna efter att han plikttroget tuggat dem en stund. Richard Grahne å sin sida, satt stilla och såg en aning stukad ut. Bullarna hägrade inte och hans annars så golfbruna kinder hade fått en grådaskig nyans som skar sig mot den vita bordskivan. Bi Jonsson kände hjärtat svälla av plötslig ömhet för manlighetens två representanter. De var så olika, men ändå så lika. Vad gällde fotfolket, hade de alla något skamset över sig. Som om någon hade ertappat dem med att skrapa ur kaksmetsbunken med fingrarna. Som alltid när Bi Jonsson kände medvinden svepa över scenen – sin scen – kände hon sig välvilligt inställd till alla de sina. Det milda i ögonen blev djupare, hon svepte med sina oxblodsfärgade naglar över bullfaten och kaffekannorna som stod uppradade men orörda på bordet och nickade vänligt till alla och envar, liksom för att säga:

 

”Ta för er bara.”

 

När detta var gjort drog hon en fullbordande suck.

 

”Så! Då hoppas jag att vi alla kommer att jobba för samarbete i fortsättningen. När man arbetar för feminism och jämlikhet är det viktigt att vara medveten om skillnaden mellan ord och handling. En jargong är en jargong och det farligaste är inte jargongen utan de tysta pedofilerna. Kränkt är man bara om man ser sig som ett offer, glöm inte det. Jag hoppas också att ingen i framtiden kommer att ta sig tolkningsföreträde. Det kan som ni märker få allvarliga konsekvenser. Inte sant Nils-Arne?”

 

”Jajamänsan!” ekade Nils-Arne och slickade sig om de söndertuggade läpparna.

 

”Richard?”

 

Under anförandet hade Richard Grahne bit för bit krupit upp ur sin stärkta Armanikostym och satt återigen med rak rygg och glänsande ögon. Nu log han varmt mot sin chef och svarade med ett rungande:

 

”Utan tvekan är det så!”

 

Leendet återgäldades. Richard Grahne såg med tacksamhet upp på sin kvinnliga chef. I det ögonblicket visste Bi Jonsson att hon nu inte bara hade en trogen vapendragare utan två.

 

Så vände hon sig till sin högra hand och säkerhetsansvarige:

 

"Då så! Då tror jag att vi går över till viktigare saker.”

 

Således ägnades den sista halvtimmen åt att skala ännu några lager från de torra bakverken och diskutera relevantare ting, såsom kommande TV-framträdanden, pengaraggning och politikeruppvaktningar; ämnen som kryddades med några anekdoter om personliga Eriksgator och kändismöten med Bi Jonsson själv i huvudrollen. Mötet avslutades i vanlig ordning med att alla fick hålla i tussen. Tussen var en empowerment-uppfinning, enligt Bi Jonsson uppfunnen och skapad av henne personligen. En liten tuss i form av ett hjärta skickades runt bland alla mötesdeltagare. Den person som höll i tussen hade ordet och kunde inte avbrytas, allt i äkta demokratisk anda. Bi var stolt över att kunna säga att hon alltid noggrant följde ”empowement-modellen” så att alla skulle få uttrycka sig och ingen skulle känna sig överkörd. Det kallades att bli empowerad. Hjälp till självhjälp. Det var helt enkelt nyckeln till varför Medsystrarna var ledande i Sverige inom gender- och empowementfrågor.

 

”Empowement”, ”systerskap” och ”gender” – ja det var sannerligen tre honnörsord inom stiftelsen Medsystrarnas väggar.