– Dom där? Dom har inte jag tittat på, på 20 år! Det behövs ju inte, det sitter liksom i ryggmärgen.

Så sade min 55-åriga lärarkollega till mig. Det var fem år sedan. Hon var behörig. Jag obehörig. Hon talade om betygskriterierna.

Inställningen är vanlig, vad jag förstår, när jag talat med kollegor och vänner som arbetar i skolan. Själv var jag närmast nitisk när jag som obehörig och vikarierande svensklärare, studerade styrdokumentens mål- och betygskriterier inför varje uppgift, inför varje prov, varje utvecklingssamtal – det var ju detta som var mitt uppdrag!

Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbunds ordförande är nu oerhört positiv till förslaget att endast behöriga lärare skall ha rätten att betygssätta eleverna. ”Det finns idag så många som inte har kompetens för att sätta betyg och nu blir det synligt” säger hon till DN.

Jag håller fullkomligt med.

Men att det skulle ha med behörighet eller inte att göra, har jag mycket svårt att se. Då tror man lärarhögskolan om litet för mycket, vill jag mena. En hel del behöriga lärare jag arbetat med – verkligen inte alla skall tilläggas – kör tyvärr glatt på magkänsla, många års vana, och erfarenhet när det kommer till betygssättning. På en skola där jag arbetade, hade majoriteten av de behöriga lärarna inte en aning om vad som stod i styrdokumenten, utan ägnade varje lektion åt gammaldags, kronologisk litteraturhistoria med poängprov utifrån samma planering de hade haft i över 30 år. LPF-94 – vad är det?

Men det är klart. När det kommer till att höja statusen på läraryrket finns det inga felaktiga vägar, helt uppenbart.

Min stora förhoppning är dock att frågan om de behöriga lärarnas ökade arbetsbelastning blir en del av detta tjusiga förslag. För betygssättning är ingenting man gör på en kafferast, det vet alla. Det kräver en gedigen och noggrann analys av allt det eleven visat upp under terminens gång, muntligt som skriftligt.

Så när diskussionen om hur viktigt det här med betygssättning är – det handlar ju om myndighetsutövning – ja, då måste frågan om tid och möjlighet finnas på bordet också och inte skjutas undan som så ofta när det gäller vårt yrke. Fler arbetsuppgifter måste innebära mer luft i tjänstefördelningen. Eller att något annat tas bort. Annars är detta förslag över huvud taget inte realiserbart.

Så vad blir det?