Bild: stock.XCHNG

Säga vad man vill om Björklund men han vet sannerligen hur man får mediestrålkastarna att riktas mot sig. Provocerande uttalande, populistiska tillkännagivanden om ditten och datten och en gles tandglugg, ständigt exponerad i tidningar och TV, har gjort skolan till en brännhet fråga i politiska sammanhang. Sannerligen är det ett mycket listigt drag av Herr Tukt-unt-Disciplin. För vem av oss har inte starka åsikter om skolan? Vi har ju alla gått i den. Mer eller mindre frivilligt.

Stackars Sossar helt enkelt. Var det någon som minns den där jönsiga debattartikeln i Dagens Nyheter för något år sedan, då oppositionen med Mona Sahlin i spetsen gick ut och tyckte till om skolan? Rejält. På första parkett.

Vilket magplask. För mest handlade artikeln om att de också ville ha ordning och reda och duktiga, välartade barn i skolan. Så det så. Bra att veta, men nog vann de floskel-VM så det stänkte om det. ”Vi med, vi med”, fångar väl knappast in några lojalare röster inför valet. Och vad säger det egentligen om nivån på dagens skolpolitik?

Björklund har dock som ingen annan politiker lyckats få svenskarna med på tåget när det gäller att skapa intresse för frågorna om hur våra barn och ungdomars utbildning ska se ut. På det viset är det ju en strålande insats han gjort. Samtidigt måste jag säga att det är sorgligt att alla debatter som skapats, också avslöjar hur många svenskar som faktiskt är positiva till militärmaner i skolan. Björklund får mycket kritik men även en hel del beröm när han pekar med hela handen och talar sig varm om örsnibbarna om sin stora ambition att ”röja upp” bland mobbare och okunniga och sönderslagna lärare.

Populism går hem. Sorgligt men sant. Det är lättare att bura in folk än att försöka hjälpa dem, lättare att kasta ut mobbare än att gå till botten med problemen, lättare att klanka ned än att rosa. Hårdare tag, ordning och reda, kepsar av och mobiler bort är med andra ord mer lättbegripligt för gemene man än didaktiska frågor om hur man lär ut, vilken kunskapssyn vi bör sälla oss till och så vidare.

Som lärare är jag dock relativt ointresserad av kepsar. De får sitta på knoppen eller hänga på en krok i skåpet – I don’t care, så länge mina elever arbetar, lär sig och tycker att skolan är en ganska schyst plats att hänga på. Många är de kollegor som resonerar på samma sätt tack och lov. Läraryrket är nämligen bra mycket mer mångfacetterat än att bara hålla ”ordning och reda”.

Det vi önskar är väl kanske snarare en skoldebatt som präglas av de mer grundläggande och väsentliga frågorna. Varför inte föra in dem på agendan, kära opposition?

Björklund själv gillar att läsa ”Tom och Jerry”. Om jag skulle få möjligheten att läsa en godnattsaga för Folkpartiets partiledare, skulle jag välja något helt annat än en serietidning. Jag skulle välja den gamla folksagan vinden och solen som tävlade om vem som kunde slita rocken av mannen på vägen. Ni har hört den eller hur? Vinden slet och rev, byggde upp orkaner och virvelstormar som mötte mannen. Som slöt rocken allt hårdare och hårdare om sig. Då tittade solen fram litet försiktigt och lät sakta sina strålar värma marken. Och mannen släppte snart det hårda taget om rocken och tog sedan slutligen av sig den. Självmant. Så kan det gå.

Kanske en pedagogik att tänka på, även när det gäller människor utanför sagans värld.