Bild: stock.XCHNG

Nästan alltid efter ett föräldramöte stegar någon av föräldrarna fram till katedern.

– Jonas har skolkat mycket i grundskolan och nu vill jag ha absolut koll på honom! Jag vill veta allt. Du ska ringa mig så fort han inte är på lektionerna.

– Erika är duktig men behöver mycket hjälp av oss hemma. Mejla mig varje vecka hur din och de andra lärarnas planeringar ser ut, läxor och så, så att jag vet.

– Putte är en go kille va, men han smiter ibland från lektionerna när inte ni lärare ser. Så mejla mig hans närvaro varje fredag innan klockan 12.00 är du schysst.

I början sa jag alltid ja till de välvilliga och engagerade föräldrarna. Men då man som lärare har fler elever än just deras älskade barn, fick jag slita hårt för att hålla alla mina löften med kontinuerliga mejlrapporter och telefonsamtal. Och i många fall visade det sig vara ett enormt misstag då engagemanget och välvilligheten endast höll i sig några veckor in på terminen. Resten av tiden var det mer diskussioner om varför jag inte skickade den där listan i fredags och varför engelskläraren så felaktigt skrivit att det skulle vara läxförhör den där onsdagen. Elevens skolk och frånvaro blev en mycket sekundär och bortglömd fråga i sammanhanget.

Numera betonar jag alltid hur viktigt jag som lärare tycker att det är med föräldraengagemang men lovar inte längre att hålla kontakten på föräldrarnas villkor, lovar inte längre att ringa varje fredag, skicka mejl varje tisdag och vara kontaktbar under helger och på kvällstid.

– Närvaron skickas automatiskt hem en gång i månaden till alla elever på vår skola. Om du vill ha den oftare än så, så skicka ett mejl så svarar jag på det och bifogar närvarolistan, brukar jag istället säga.

Det är inte alltför ofta som jag får det där mejlet.

Nu inför fler och fler skolor webbplatser där föräldrarna själva genom en personlig kod ska kunna kontrollera sina barns skolnärvaro. Systemet är givetvis inte vattentätt. Många gånger har elever exempelvis  fått felaktig frånvaro, då de dunsat in femton minuter sent när lektionsarbetet är i full gång. Läraren registrerar att de kommer men glömmer att notera i pärmen, vilket kan orsaka en mindre jordbävning på hemmaplan. Då och då registreras frånvaro som skolk då det i själva verket är en fullt giltig sådan. Eleven har bara inte visat upp lappen från sjuksyster. Med andra ord är det alltid en mänsklig faktor inblandad som kan sätta käppar i hjulet.  

Men naturligtvis är det långt mycket bättre med ett system som gör att ansvaret och framför allt initiativtagandet läggs på föräldern till barnet, snarare än på läraren. Säkert kommer detta att underlätta kommunikationen med hemmet genom att möjliggöra för föräldrarna att alltid uppdatera sig. Det är  ett bra exempel på hur man med webbens hjälp kan skapa gynnsammare förutsättningar, både för hem och skola, för elever, föräldrar och pedagoger.

Men ibland, här jag talar med arga och besvikna föräldrar och när jag läser om hur IT-verktygen skall lösa vår tidsbrist och informationsöverföringsproblem, kan jag ändå inte låta bli att undra om det blivit omodernt med muntlig kommunikation mellan förälder och barn. Bara så enkelt liksom.

”Hur har du haft det i skolan idag?”, ”Vilka läxor har du?” ”Ska jag förhöra dig på matten?” borde väl vara en bra mycket säkrare metod för föräldrar som vill ha information om hur det går för deras barn i skolan, om de trivs, har kompisar, fungerar på lektionerna och är på plats.

Men det kanske är för tidskrävande och arbetsamt, vad vet jag.