Var tredje högstadieelev undviker att gå på skoltoaletten, enligt en undersökning från 2007. Anledning: Toaletterna är för snuskiga.

1958, samma år som Michael Jackson föddes, förbjöds aga i svensk skola. Men hemma fick morsor och farsor smiska sina olydiga ungar ända fram till 1979. Och med det året var vi ändå först i världen.

Bild: stock.XCHNG

Krönikör: Jon Lindholm

Jag har på senare tid undervisat gymnasieungdomar som alla går tekniska eller IT-inriktade utbildningar. De kan märkligt nog inte alls mycket om vare sig informationssökning eller hur man går tillväga för att finna specifika saker på nätet. Då är detta ändå ungdomar som läser utbildningar med tydlig inriktning. Jag kan inte föreställa mig hur det är på andra utbildningar.

Bild:  stock.XCHNG

Krönikör: Filippa Mannerheim

För några år sedan arbetade jag på en skola där rektorn beslutade att vi skulle ha en så kallad ”Jämställdhetsdag”. Ni vet, ett sådant där temaarbete vi lärare tvingas lägga in någon gång om året för att skolledningen vid behov ska kunna peka på att vi faktiskt utgår från läroplanens värdegrundsidé.

Nu ställs friskolefrågan på sin spets. För visst låter det i ärlighetens namn besynnerligt att få lov att starta upp en friskola med politiska förtecken i ett samhälle som Sverige, där skolan ses som en plats för alla, en plats där våra ungdomar skall bli förskonade från all politisk propaganda, ett ställe där saklighet och opartiskhet skall råda så långt det nu är möjligt och där utbildningen i sig syftar till att våra barn skall bli självständigt och kritiskt reflekterande vuxna.

Bild: stock.XCHNG

Ibland, här jag talar med arga och besvikna föräldrar och när jag läser om hur IT-verktygen skall lösa vår tidsbrist och informationsöverföringsproblem, kan jag ändå inte låta bli att undra om det blivit omodernt med muntlig kommunikation mellan förälder och barn. Bara så enkelt liksom.

Stockholms taxischaufförer ger oss i skolan hopp! De somalier, turkar, iranier som kör taxibilar i Stockholms innerstad, brukar ha gedigna utbildningar från sina hemländer. Professorer, socionomer, psykologer, kvantfysiker, kan med andra ord med fördel plockas ut ur bilarna på gatan och stoppas in i klassrummen i stället. En och en annan grundligt skolad spärrvakt med invandrarbakgrund finns säkert också, om efterfrågan skulle vara större än utbudet.

Det är bra att Alliansen vill skapa ett gymnasium där elever får arbeta utifrån sina egna förutsättningar. Tanken att alla ska vara jätteduktiga i svenska och samhällskunskap är vacker men alla vet att det endast är på pappret Svenska A på samhällsprogrammen är detsamma som Svenska A på fordonsprogrammet. Det är utmärkt om ungdomar som inte klarat målen i svenska, matematik eller engelska, men som har andra talanger, får chansen att utveckla dessa. Att samla alla de som vantrivts i skolan på IV-programmet, att låta dem fortsätta syssla uteslutande med det de så länge misslyckats med var ingen god idé.

Det är således helt rimligt att inte alla gymnasieprogram ger högskolebehörighet.

Bild: stock.XCHNG

Det är dyrt men nödvändigt att skapa goda miljöer för ungdomar i kris. Det kostar att höja statusen på de yrkesmänniskor som tar hand om de olyckliga. Det kostar mer än vad man betalar de ofta outbildade vårdare som har den största kontakten med intagna och akut psyksjuka. Och det skulle kosta oerhört mycket att i högre grad försöka separera kriminella och krisande människor från varandra.

Men i slutändan är det frågan om det inte är minst lika dyrt att låta bli.

Bild: stock.XCHNG

Säga vad man vill om Björklund men han vet sannerligen hur man får mediestrålkastarna att riktas mot sig. Provocerande uttalande, populistiska tillkännagivanden om ditten och datten och en gles tandglugg, ständigt exponerad i tidningar och TV, har gjort skolan till en brännhet fråga i politiska sammanhang.

Sannerligen är det ett mycket listigt drag av Herr Tukt-unt-Disciplin. För vem av oss har inte starka åsikter om skolan? Vi har ju alla gått i den. Mer eller mindre frivilligt.

Bild: stock.XCHNG

Det här är inte ett debattinlägg om att obehöriga lärare är bättre än behöriga. Men genom alliansens stelbenta förslag om att endast behöriga lärare skall få fast anställning och rätt att sätta betyg, blir diskussionen om den heliga behörigheten angelägen.

Idag är 37-årige Jörgen med en fil.mag. i statvetenskap nämligen lika obehörig i statistiken som Erik, 23, som bara har gått gymnasiet. Att Erik inte är kvalificerad är nog alla överens om, men hur är det egentligen med Jörgen?

Bild: stock.XCHNG  

Det är märkligt det där med betyg. I Sverige har ordet nästan numera fått en magisk klang. Tidigare, innan Folkpartiets hysteriska omdömestjat i media, sågs betygen snarare som ett ganska trubbigt och motbjudande instrument, en utgallrande kravpiska för våra barn.

Idag associeras det snarare med god moral, och den enda säkra garantin för goda studieresultat. Bara eleverna får betyg och det så fort som möjligt, kommer deras resultat skjuta i höjden, deras ångest inför prov och läxförhör minska och stressen likaså.

Dessutom kommer ungdomarna att sluta slå sina lärare om de får betyg. Ingen vill ju få IG i uppförande, liksom. Ja, tänk vad fantastiskt det hela är!

– Dom där? Dom har inte jag tittat på, på 20 år! Det behövs ju inte, det sitter liksom i ryggmärgen.

Så sade min 55-åriga lärarkollega till mig. Det var fem år sedan. Hon var behörig. Jag obehörig. Hon talade om betygskriterierna.

Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbunds ordförande är nu oerhört positiv till förslaget att endast behöriga lärare skall ha rätten att betygssätta eleverna. ”Det finns idag så många som inte har kompetens för att sätta betyg och nu blir det synligt” säger hon till DN.  

Jag håller fullkomligt med.

Men att det skulle ha med behörighet eller inte att göra, har jag mycket svårt att se.

Nu har sannerligen alliansen hittat det perfekta sättet att underminera en icke behörig lärare inför elever och föräldrar.  ”Jo, du Nisse, du är kompetent nog att undervisa i ditt ämne men inte smart nog att utvärdera den kunskap dina elever besitter i förhållande till kriterierna!”

Märkligt resonerat. Har man läst 60 poäng historia kan man självklart klara av att förstå och analysera de kriterier som snickrats ihop för att bedöma elevernas färdigheter! Fast å andra sidan – många av oss utbildade pedagoger verkar ju ha stora problem med detta, i alla fall om man lyssnar till hur det gnälls om de ”flummiga” och abstrakta kriterierna.

DN:s Johannes Åman har svårt att förstå de kunskapsmål som skolverket formulerar. Han är inte ensam. Skolminister Jan Björklund har samma problem. Det är i sig ett mått på den sjunkande läsförståelsen här i landet. Har man gått på universitet i fyra-fem år ska det varken vara några problem att förstå eller förklara skolverkets mål och betygskriterier för den större delen av allmänheten.

– Vad trevligt ni ser ut att ha det! sa farbrorn från Skolverket till mig efter lektionen. Han hade fullkomligt rätt. Vi hade mycket trevligt. Vi sökte information om Roms stadsbyggnad och historia och eleverna arbetade som vanligt intensivt och engagerat med sina gemensamma reportage, broschyrer och stadsguidningar inför studieresan till Rom.

Det var allt. Den vänlige farbrorn gick vidare till nästa klassinspektion, talade sedan med några av mina kollegor, med rektorn och med några utvalda mönsterelever. Och efter någon månad eller två kom rapporten som beskrev vår skola i relativt positiva ordalag men med några utvecklingsområden att tänka på.

Och så brukar det se ut.

En ung människa som upplever sig inte kunna gå till skolan är verkligen något att ta på allvar. En ung människa som hotar någon till livet, må vara i vredesmod, är verkligen något att ta på allvar…

Visst kan man förstå att Jan Björkund är het på gröten nu när han äntligen står vid köttgrytorna, efter mer än ett decenniums kamp mot vänsterflummiga väderkvarnar. Nu har han äntligen sleven i höger hand och det är bara att börja krydda.

Men det är ett stort bekymmer när vår käre minister arbetar så svetten lackar – ingen kan anklaga honom för att vara overksam – med att ändra i stort hela skolsystemet, utan att över huvudtaget fundera över vilka konsekvenser detta får om inte alla är med på tåget.

För några år sedan sökte en väninna till mig arbete på några skolor i Stockholm, låt oss kalla dem Superskolan, Moderna IT-skolan och Fantastiska skolan. För att få en bild av verksamheten sökte hon givetvis information på nätet om dessa tre. Rapporterna från Skolverket var i samtliga fall mycket försiktigt skrivna. Några få delar behövde ses över men i stort beskrevs de alla som skolor med ”utvecklingspotential”.

Perfekt, tänkte min väninna. Tills hon kom på intervju till en av dem.

Vi lärare har inga knivar som vi skär eleverna med, för att operera ut deras skoltrötthet eller matematikfobi och i stället opererar in litet multiplikationstabell. Inte heller är elevernas hela existens beroende av hur väl vi undervisar eller handleder. Tack och lov, får man väl utbrista, även om det ibland känns som om den aktuella skoldebattens proportioner, påvisar motsatsen.

Kändismatteläraren Loucas jämförelse är bedrövlig men mycket talande för hur folk i gemen ser på läraruppdraget och det ansvar som följer med det.