När jag var tio år satt jag i bilen och läste Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien. Vi var på semester hela familjen. Far hade börjat att läsa högt för oss alla men jag kunde inte vänta, högg boken, sträckläste den själv medan tårarna rann över kinderna. Hur kunde livet få vara så sorgligt? Varför var Klara så grym mot sin far som älskade henne över allt annat? Hur kunde hon lämna honom?

Vad jag älskade denna bok!

Ingen skriver så genomgående episkt, så dramatiskt, så övertygande nära som Selma Lagerlöf. Jag vet att man idag bör förhålla sig kritisk till hennes porträtt av de "änglalika flick-kvinnorna" men det kan jag inte.

För något år sedan tvingade jag således på min tappra gymnasieklass att läsa just Kejsaren av Portugallien. Eleverna var måttligt imponerade. Språket var så himla gammal  och trist. Och det hände ju ingenting liksom.

– Hände INGENTING!!! vrålade fröken upprört och glömde att hon var i tjänst och att de små liven var tonåringar.

Nästa år gjorde jag ett nytt försök. Med min älskade Jerusalemserie. Vis av mina erfarenheter läste jag det första kapitlet högt och långsamt, på rungande dalmål. Och så gjorde vi tillsammans en analys där vi tittade på kvinnans roll då och nu. Och jag tror att det funkade. Hjälpligt.

– Fast filmen var bättre, som en av eleverna litet försiktigt uttryckte det efteråt.

Det är bara att acceptera. Vi när en bildgeneration vid vår barm. Men Lagerlöf släpper fröken ändå aldrig…