I Stavros Loucas sommarprogram berättade han att bland det första han sa till sin första klass på Rinkebyskolan var något i stil med: "Jag har suttit i fängelse och varit med i två krig." När Folke i filmen "Vikarien" träffade några elever (tror att det var för första gången) sa han något i stil med: "Jag heter Folke. Det betyder ledare och härskare”. Då undrar jag bara: vi andra då? Som inte varit med i krig och vars namn bara betyder "rådgivare"… Nä. Vi får vara glada om eleverna tycker att vi har snygga jeans och en trevlig attityd. Hur ska vi göra för att fånga elevernas uppmärksamhet?
"Jag heter Monica, det betyder seriemördare på ungerska, men ostmakare på grekiska. Mina föräldrar satte ut mig i skogen, så jag växte upp bland vargar. Till på fredag ska ni ha läst de tre första kapitlen i "Möss och människor"."
Anledningen till att jag har börjat fundera på hur man som lärare ska presentera sig är att jag övar på det varje vecka när jag vikarierar. Men jag har inte fått någon vidare kläm på det. Vad ska man säga för att fånga deras uppmärksamhet? För att de ska intressera sig för mig och ämnet?
Pressen är rätt hård. En del av svårigheterna kring presentationen beror ju på att det heter just lärarroll. Det ger ju intrycket att man kan välja hur man vill komponera sin ämneskompetens, sin person och sin lärarstil för att bli Lärare. Men: valet är inte helt fritt eftersom man inte kan göra sig av med sin person, hur liten den än må vara. Den hänger efter en som en fotboja (åh, den som ändå suttit i fängelse en stund…)."Hej, jag heter Monica. Förra gången jag höll den här kursen så dog fem pers. Har alla pennor?"
I tidningen läser jag att man ska stärka sitt eget varumärke genom att bland annat ha en "personlig berättelse" som man ofta och gärna delar med sig av. Men är det verkligen rimligt att man som lärare tänker på sig själv som en produkt eller ett varumärke? Varumärken kan ju stärkas, skyddas och förnyas. Men det är kanske att ta företagstänkandet lite för långt in i skolan. För människor är lite mer komplexa än varumärken. Som lärare får man ha en dålig dag, det får inte Coca Cola.
Presentationer är allvarliga saker, de kan inte bara ske spontant. Med tanke på att relationer verkar komma före kunskap i skolan, så måste jag knocka eleverna med min presentation. (Hmm… att knocka dem… Det blir man ju ihågkommen för.)
Egentligen, märker jag nu, är min fråga inte "Vad ska man säga?", utan "Vad vill de höra?". Stavros Louca har suttit i fängelse och varit med i krig, det kan man ju sortera in under "extrema händelser med viss negativ klang". Folke associerade sitt namn med ordet härskare, det har också viss negativ klang. Varför måste man vara så extrem när man presenterar sig? Men förstå mig rätt, man måste vara extrem på ett negativt sätt. Det är extremt positivt att aldrig ha fuskat med skatten, men en skolklass kommer inte att prata om det i korridorerna efteråt.
Sen är det ju det där med äkthet. På lärarutbildningen har vi fått höra att man måste vara sig själv, för "eleverna märker direkt, förstår ni om det är någon som låtsas". Men om man bara ljuger små lögner borde det väl inte vara några problem? Inga problem förutom att man förtrycker jaget eller självet och att man för sin egna psykiska hälsas skull måste vara autentisk. Annars går man ju in i väggen.
"Hej, jag heter Monica, jag har gått en lärarutbildning där jag lärt mig om genus och det interkulturella. Det gör att jag inte ser er som invandrare, svenskar, killar eller tjejer. För mig är ni ingenting, det känns väl bra?"
I juni nästa år är jag klar med lärarutbildningen. Det vore bra om jag hade ett manus färdigt och inrepeterat till dess. Sen kan ”showen” börja.
Monica, lärarstudent, lärarvikarie och ibland servitris, Stockholms län
Vill du läsa mer av Monica? Gå in på: http://metabolism.wordpress.com
9 oktober, 2008 - 10:14
Bra skrivet! Det är intressant med det där “var dig själv”, vad är det för nÃ¥got? Nog är det ändÃ¥ sÃ¥ att jag som lärare har en viss persona/en roll, det är klart att jag mÃ¥ste dämpa vissa karaktärsdrag och framhäva vissa andra, annars skulle det inte bli bra.
Och sÃ¥ det där kravet att man ska vara “intressant”: visst har man ett försprÃ¥ng om man har en historia, men vad det handlar om är ändÃ¥ att skapa en god relation i klassrummet, och dÃ¥ krävs vissa kompromisser och uppoffringar. I mÃ¥ndags dansade jag afrikansk dans med mina elever: hade jag inte gjort det skulle det nog ha blivit svÃ¥rt att ge dem den djävulska läxa som väntade tvÃ¥ dagar senare (ändÃ¥ fanns ingen baktanke där, utan det var i efterhand som jag kom pÃ¥ att det var nog bra att jag dansade).
12 oktober, 2008 - 10:14
Monica! Klockrent krönika! Underbart rolig (och tänkvärd!!!) text! Har själv funderat mycket på det där inför mötet med en ny klass:
“Första intrycket är sååå viktigt. Hur sjutton ska jag presentera mig i morgon? Vad är det häftigaste jag gjort i mitt liv??? Ã…kt till Paris pÃ¥ studieresa. Herre Gud, vad nördigt! Kanske kan jag skarva litet och lÃ¥tsas att jag hoppat bungyjump..? Fast nej, ändÃ¥. Ljuger jättedÃ¥ligt. Och bungyjump är ju jätteläskigt. Jag fÃ¥r nog bli den där trÃ¥kiga läraren som har ett barn, en man och älskar böcker och sedan bara skriver upp namn och lärarrumsnummer pÃ¥ tavlan och sätter igÃ¥ng med Strindberg. Ingen show här inte!”
Det är lustigt egentligen. Litet som att vi tävlar med humoristiska TV-såpor och ståuppkomiker. Och där har vi nog ingen chans om jag ska vara ärlig.
Du beskriver problemet så himla bra! Många gapskratt och hög igenkänningsfaktor här hemma när vi läste texten. KUL! 🙂
Bernur – afrikansk dans är kanske ingen dum idé. Kanske skulle jag testa det nästa gÃ¥ng. Fast kanske inte vid första mötet, ändÃ¥, när jag tänker efter…
12 oktober, 2008 - 10:20
Ja, alla lever vi i säljtankandets värld och den viktigaste produkten är förstÃ¥s din egen person. Det är svÃ¥rt för skolan att gÃ¥ emot den strömmen och värna värden som torr saklighet, noggrannhet och hÃ¥rt arbete. “Berör” man inte med sin person, som Idoljuryn säger, sÃ¥ gÃ¥r inte budskapet fram lika effektivt. Det är för jävligt detta att folk inte kan ägna sig Ã¥t saken om de inte först “köpt” kommunikatören,
Var och en får nog försöka hitta sitt sätt att nå fram, Går det inte med någon skrytsam historia om tidigare bedrifter får man väl helt enkelt försöka med litet charm, alternativt profilera sig som strängast och hårdast i stan och fullända teaching-by-fear-metoden.
13 oktober, 2008 - 10:42
Ett väldigt intressant ämne! Ett första intryck är alltid viktigt, oavsett vilken situation det gäller. Att kunna introducera sig själv inför en ny grupp människor är alltid problematiskt och alltid lika viktigt om man ska jobba med och leda de människor man introducerar sig för. Kanske något som lärarutbildningen skulle lägga än mer vikt på?!
14 oktober, 2008 - 06:44
Tips till alla blivande lärare och lärarvikarier! Läs Joakim Pirinens serieklassiker från 1985 Socker-Conny. Conny vet hur man gör bestående intryck på luttrade tonåringar.
21 oktober, 2008 - 08:39
Jag har hört (men inte blivit utsatt för det själv) att man på fester kan bli tvingad att skriva upp något unikt man varit med om. Alla får en namnlapp och så skriver man det där unika under namnet och sen är det ingen som glömmer att man heter Monica och misslyckades med en bromsning i skidskolan så att man åkte OVANPÅ de andras skidor när de ställt sig på rad i skidbacken.
Men på ett sätt är det ju lite hälsosamt att tänka lite anti-jante och dra fram något som man vill att andra ska veta om en eller något man är stolt över. Eller bara visa att det är okej att göra pinsamma grejer, för att det alltid blir roligt sen.
23 oktober, 2008 - 08:45
Jag tycker det där mer seriemördare är superbra! Om det stämmer. Det hade jag köpt och gillat när jag gick i gymnasiet för 5 år sedan i alla fall 🙂
4 november, 2009 - 04:24
Väldigt vettigt inlägg. Jag tror inte att det är någon slump att vi just nu lägger så extremt mycket energi på oss själva som någon sorts varumärke. Vi lever i en tid när allt blir mer och mer varufierat och det gäller att hela tiden göra sig själv mer attraktiv på en marknad av individer. Men jag tror nog ,precis om några av de andra, att det gäller att vara uppriktig med vem man är utan att dra fram sina dåliga sidor.
Jag är sjukt nervös för att börja lärarvicka men jag VILL också. Det känns bra.