Öppet brev till Utbildningsradion

Kära UR!

Jag är numera lärare för nyanlända och katederundervisar ofta och gärna. Men som alla lärare behöver jag variation i mitt klassrum. Jag behöver filmer, poddar och andra röster än min egen som behandlar ämnen som mina elever och jag kan ta avstamp ifrån.

Med andra ord: Jag behöver er och era filmproduktioner!

Därför är det med sorg jag måste konstatera att mycket av det ni gör inte håller måttet.

En bonde deklamerar ”Den lyssnande Maria” av Carl Jonas Love Almqvist
för sina kossor. Obegriplig scen UR:s litteraturprogram ”Hej litteraturen”.
(Dikten är fö feltextad, för er som tycker sådant är viktigt.  Originalet lyder:
”Herre Gud, vad det är vackert, att höra toner av en salig ängels mun”)

För att styrka min åsikt, skulle jag nu behöva räkna upp och gå igenom några viktiga UR-program som jag tycker brister (såsom Hej litteraturen, Mitt liv som grej, Bland höghus och paraboler osv) men jag väljer istället att gå djupare in på ett program som jag själv behöver i min undervisning, ett program för nyanlända:

”Svenska med Mahmoud.”

Programmets form och innehåll får representera det jag tycker är problematiskt med många av era produkter. (Inte alla dock, det är klart att det även finns guldkorn.)

Själva programidén är, som ofta hos er, bra i grunden: Tittarna får möta Mahmoud från Syrien och hans svenske kompis Simon i olika vardagssituationer, till exempel när de beställer mat på ett kebab-hak, köper huvudvärkstabletter på ett apotek och tar en typisk svensk fika.

Programidén är som sagt bra. Det är utförandet som brister:

Varför måste Mahmoud pladdra uppjagat hela tiden, avbryta folk och tramsa sig? Jag förstår att ni försöker skoja till det, men det är inte särskilt roligt och tar dessutom fokus från innehållet.

Varför talar Mahmoud och Simon i munnen på varandra? Det är nästan omöjligt att höra vad de säger, till och med för mig som är svensktalande.

Varför leds programmet av en person som talar så fruktansvärt dålig och inkorrekt svenska?  För att ta ett exempel inleds varje avsnitt med en vinjett där Mahmoud säger: ”Lära dig svinska mid Mahmoud Bitar…” och sedan frågar sin sidekick Simon: ”Varför do jättemicket lång?” Programmet riktar sig alltså till personer som ska lära sig språket. Inte är väl tanken att de ska lära sig att uttala och säga fel?

I vissa programinslag talar Mahmoud mer arabiska än svenska? Varför det?

Och varför, varför, varför måste Mahmoud anspela på sex i några av avsnitten? Att Mahmoud ska säga ”kanelbulle” och råkar säga ”knulla”, att han plockar famnen full med smaksatta kondomer istället för huvudvärkstabletter – nej, det är inte särskilt jätteskojigt, varken för mig som vuxen lärare eller för mina nyanlända elever i sena tonåren. Faktiskt bara genant och smått obegripligt.

Slutligen: Varför är själva innehållet så tunt? Det händer så litet? Och varför så få nya ord? När ett avsnitt är slut vet jag inte riktigt hur vi ska bygga vidare på det i klassrummet. Vad ska vi prata om? De fem ord som sades i avsnittet: fika, kaffe, kladdkaka, bulle och knulla?

Simon och Mahmoud tar en fika tillsammans.

En liknande men bättre idé i mitt tycke hade varit att ta en helt vanlig ung kille, förslagsvis från Afghanistan. (Många ensamkommande ungdomar kommer från Afghanistan.) Killen ifråga behöver absolut inte hoppa upp och ner och skräna ”yalla yalla mannen” i varje mening eller spela Allan när andra pratar. Han kan vara sig själv: Trevlig, positiv, nyfiken och seriös. Trots att han är utlänning och därmed tydligen väldigt osvensk.

Låt oss kalla denne unge man Ahmed.

Ahmed – som till skillnad från Mahmoud kan svenska, annars faller hela idén med att lära eleverna språket – är ute med sin kompis Ellen. (Ja, en tjej vore faktiskt bra som sidekick för könsbalansens skull och inte minst för att lyfta det faktum att tjejer och killar ofta är kompisar i Sverige.) Ahmed kan alltså bra svenska, även om han bryter. Han har ett jobb, en lägenhet, ett ordnat liv. Allt det där mina elever själva drömmer om. Han är utvald att leda programmet för att han är någon, som de som tittar på programmet, kan se upp till och ha som förebild.

Och han har massor att visa oss i det nya land som bara för några år sedan blivit hans!

I ett program går Ellen och Ahmed på Skansen. Där finns många djur att prata om och lära sig namnen på: varg, björn och säl. (kan bli rätt trevligt bildmässigt för övrigt.) De går in i några av de gamla gårdarna, till exempel den gamla skolan från mitten av 1800-talet med gamla skolbänkar av trä, planscher med religiösa motiv på väggarna och en kamin att värma blöta barnkläder intill, eftersom många barn på landsbygden hade långt att gå till skolan. De provsitter magisterns kateder, skriver svenska ord med skrivstil på en griffeltavla och suddar med en hartass.

I nästa program går Ahmed och Ellen till Stadsbiblioteket. Men de lånar inte Max potta eller Pippi Långstrump som vid Simon och Mahmouds biblioteksbesök. Ahmed är nämligen 23 år och inte utvecklingsstörd.

Simon tycker att Mahmoud ska låna denna bok.

Istället visar de hur man går tillväga för att skaffa ett lånekort, hur man hittar böcker på dari och svenska, hur man söker efter ljudböcker i katalogerna – allt med hjälp av en bibliotekarie. Allt går mycket sansat till. Ahmed hoppar inte på lånedisken och skriker ”Shoo bre”, däremot lånar han flera böcker. Dialogen är tydlig med många nya, användbara ord, så som bibliotek, bibliotekarie, böcker, tidningar, ljudböcker, lånekort, läsa, söka.

Ahmed och Ellen gör såklart mer lättsamma saker också, som att gå på bio och ta en fika med kompisar. Dessutom går de i ett avsnitt på Eriksdalsbadet och badar ihop. Jo, faktiskt, för tänk så bra det vore om ni på UR vågade lyfta de problem vi haft på senare tid med vissa ensamkommande som inte har någon erfarenhet av att bada ihop med det motsatta könet. Här finns ett gyllene tillfälle för Ahmed att berätta för Ellen och tittarna hur det var i Afghanistan när han växte upp: att kvinnor och män inte badar tillsammans, till skillnad från här i Sverige. Hur konstigt det var för honom först men att han nu ser det som självklart. Känsligt ämne kanske men ack så bra att kunna bygga vidare på i klassrummet sedan.

I alla avsnitt talar Ahmed och Ellen med varandra, en i taget. Ibland skojar de med varandra men det är ingenting som tar över. Dialogen är lätt att uppfatta och tittarna får många nya ord, uttryck och intressanta situationer att diskutera tillsammans i klassrummet. Manuset är bearbetat och genomtänkt. Varje scen är med för att den fyller en funktion. Varje avsnitt kan dessutom textas med dari, somaliska, arabiska eller engelska.

Så skulle ett upplägg också kunna se ut.

Låter det tråkigt, trist, informativt? Ja, kanske. Det beror förstås helt på hur man gör det.

För er utmaning, precis som vilken annan journalist som helst, är ju att blåsa liv i det som ska förmedlas och berättas. Inte skygga för fakta och kunskap och genom tjo och tjim och allsköns trams undvika den. Det blir inte bättre.

Ibland får jag uppfattningen att ni på UR själva anser att det är bättre med en flamsig programledare, som sitter i ett träd och talar om hur BALL det är med historia, än en historiker som berättar hur hen arbetar med att leta i arkiven. Att det är bättre med några tokroliga associationer till totala oviktigheter än underbyggda, intressanta, innehållsligt adekvata resonemang som bygger på grundlig research.

Meningslös scen ur ”Grejen med glasögon”. 

Men saken är den att ungdomar faktiskt inte är dumma i huvudet. Ungdomar vill bli tagna på allvar. De klarar av att titta på en dokumentär om Antiken utan forcerade klipp, rapmusik i bakgrunden och en programledare som dinglar upp och ned i en trädgren och hittar på egna dikter om kärlek.

Det är synd att en del av era produktioner är så dåligt utförda. För ni behövs verkligen! Men ni MÅSTE börja lita på att unga verkligen vill lära, vill veta.

Det är dags för er att sluta leka jobb.

Det är dags för er att sluta tramsa bort kunskapen!