Bild: Stock.XCHNG

Ordning och reda, pengar på fredag. Från och med i höst ska småknoddarna få nationella prov i matematik, svenska och svenska som andraspråk så att vi vet var de ligger. Nivåmässigt alltså.

– Klarar eleven inte att uppnå målen vid de nationella proven är huvudmannen för skolan, det vill säga kommun eller ansvarig för en fristående skola, skyldig att se till att eleven får det stöd den behöver för att uppnå målen, säger Niclas Westin, undervisningsråd på Skolverket.

Litet försynt undrar man ju vad som gällde innan proven sattes in. Fanns inget stöd att tillgå då? Var det verkligen så att en liten treakluddare som inte klarade av att multiplicera 20 och 25, , skriva egna berättelser, och läsa GummiTarzan, bara nonchalerades av lärarna.

Jag har mycket svårt att tro det.

Idag sätter vi all vår tilltro till prov och diagnoser. De skall visa oss nivån, de skall vägleda oss, berätta för oss vilka ungar som inte kan och vilka som behöver extra stöd.

Det är verkligen att underskatta lärarnas förmåga.

Självklart vet vi. Självklart larmar vi. Självklart vill vi ge stöd.

Problemet ligger inte i fullkomlig ovetskap hos lärarna och föräldrarna utan i de resurser skolan har från början.

Skolan förväntas ta hand om allt, samtidigt som ekonomin stramas åt. Det är en matematik som inte går ihop, hur många stödlärare som än räknar på det. Stöd, stöd, stöd och åter stöd till de elever som inte klarar målen. Japp, så är det. Men stöd kräver resurser. Och ingenstans ser jag tillstymmelsen till diskussion om detta.

Prov löser inga problem. Förhoppningsvis blir det klarare vilka elever som faller ifrån, något vi i och för sig vet idag också. Men om resurserna ändå inte finns? Är det inte att sikta på fel föremål innan man trycker av?

Frågan är om vi inte ska börja i rätt ände för en gångs skull.

Filippa Mannerheim