– Ja, så var det där med den föreslagna resan till Forsmarks kärnkraftverk. Det kostar ju en del att ta sig dit och vi får ju tyvärr inte ta ut avgifter. Men… Vi lägger ett kuvert här så får de som kan och vill bidra.

Ja, så har det låtit på föräldramöten landet om efter att riksdag och regering försökte skärpa kraven på en avgiftsfri skola för några år sedan. I många kommuner och skolor har man helt enkelt struntat i propåerna och fortsatt att ta ut avgifter. Vad hände med avgiftsförbudet i skolan? Det liksom bara försvann, vad det verkar.

Rädda barnens ordförande Inger Ashing konstaterar därför på DN Debatt att fattiga barn diskrimineras i skolan.

Naturligtvis är det oerhört viktiga demokratiska principer som står på spel här: Alla barns lika rätt till en utbildning, alla barns lika rätt att känna sig som en del av gruppen, alla barns lika rätt att åka på studiebesök i Forsmark. Som det är nu har de som bor i ett fattigare område, eller i värsta fall de som har fattigare föräldrar än andra i klassen, betydligt mindre chans att få se kärnkraftshanteringen live.

Samtidigt är det uppenbart varför skolan idag inte lyckas leva efter dessa regler. Utan tillskott av pengar från föräldrar så blir det inga utflykter och spännande möten med verkligheten. Slänger lärarlaget inte fram kollekthoven på föräldramötena så får eleverna snällt bli kvar i skolans speciella lilla låtsasvärld. Går inte tiggarbreven ut i stugorna så måste nämligen lärarna vända sig till den ekonomiskt stressade rektorn. Finns det något som får rektorn att lägga pannan i djupa veck så är det tal om pengar.

En rektor kan nämligen göra i princip hur många misstag som helst utan att riskera jobbet. Det finns endast en sak som får kommungubbarna att på allvar höja ögonbrynen, och det är den där lysande röda färgen i räkenskapskolumnerna.

Hur ska vi möjliggöra att skolan närmar sig samhället efter att vi skärpt avgiftsreglerna ytterligare? Min uppfattning är att vi bör öronmärka en del av skolpengen för projekt utanför skolans portar. Hur dessa öronmärkta pengar använts bör sedan utvärderas av skolverket under deras inspektioner.

En sådan lösning torde skapa incitament för rektorer och lärare att sätta sig ned och fundera på hur en mer aktiv delaktighet i samhällslivet kan integreras i undervisningen. Detta att ge sig ut på resor, ta del av kulturlivet, besöka viktiga institutioner kunde på så vis förhoppningsvis utvecklas till ett stående inslag i elevernas vardag.

Och, på så vis, blir detta att lotsa ungdomarna ut – och faktiskt in – i det samhälle som de lever i, en direkt ekonomisk nödvändighet för rektor istället för ett ständigt bortrationaliserbart irritationsmoment.

                                                               Kettil Mannerheim