Hennes hår var rött, svart och rosa, läpparna svartmålade. Hon bar en sönderriven T-shirt med orden ”Fuck” på och runt hennes handleder och hals satt breda läderband med långa metallklor fastspända. Bredvid henne satt en man med proper, mörk kostym, vit skjorta, och begynnande flint. Min elev Ella var på utvecklingssamtal med sin pappa.

Utvecklingssamtal ja. De där oerhört viktiga samtalen, elev och lärare emellan. Många gånger är det just dessa samtal som gör skillnaden, som får eleven att vakna upp och förstå, som peppar henne och får henne att inte tappa sugen i nedförsbacke. När ett samtal verkligen fungerar, när eleven själv tar plats, talar och reflekterar över sin studiesituation, sina resultat, sin progression är det verkligen en häftig upplevelse. Här är föräldrarna mycket viktiga, givetvis.

Själv minns jag inte att jag hade ett enda samtal under mina tre dramatiska år på humanistisk linje, som det då hette. Som lärare har det dock blivit många genom åren. Vissa bra. Andra rent katastrofala.

Ett av dem kommer jag aldrig att glömma. Utvecklingssamtalet med Ella. (Ja, låt oss kalla henne det.)

– Matteläraren skriver här att du har otrolig potential men att du inte riktigt jobbar efter din förmåga…? sa jag litet trevande och tittade frågande på Ella som trotsigt blängde ned i bordet. Mitt i tystnaden hördes ett kluckande läte. Det var kostympappan som skrattade.

– Ella har alltid hatat matematik, sa han nöjt. Hon är konstnär, nämligen.

– Jo, sa jag litet osäkert. Det är hon ju säkert. Men det är samma sak i bild. Bildläraren skriver att du inte gör uppgifterna, Ella. Fast du målar och tecknar mycket på fritiden, ju, visst gör du?

– Skit samma, sa Ella surt.

Återigen gnäggade kostympappan: – Ella värnar om sin artistiska frihet! sa han förnöjt.

– Men skulle inte den kunna ligga inom ramen för kunskapsmålen? frågade jag olyckligt.

Nu fnissade pappan medan han drog litet i slipsen. 

– Ja men det är ju faktiskt samma sak i svenska, fortsatte jag modfällt. Ella, du vet att du KAN men du gör liksom ingenting för att visa det, varken på lektionerna eller hemma. Alla lärare skriver samma sak, titta här får du se. IG-varningar nästan hela vägen trots att du…

När jag tittade upp från pappret såg jag det på gränsen till saliga uttrycket i faderns ansikte. Ingen förälder i världen hade kunnat se mer stolt ut, mer euforisk, mer tillfredsställd ut än just denna pappa, i just detta ögonblick då IG efter IG radades upp på dokumentet framför honom. Desperat försökte jag förstå vad som hände. Min förtvinade lärarhjärna jobbade för högtryck. Vad var det här? Allt var kaos. Upp var plötsligt ned.

– Men vore det inte ROLIGT att få VG? försökte jag dumt. – Skit samma, sa Ella. – Kluck, kluck, fnittrade pappan.

– Men du skolkar ju också så mycket, pep jag. – Skolan suger, sa Ella. – Hi hi! sa pappan. Ella har så många andra bollar i luften; punkbandet, pojkvännen, graffitin, kompisarna…

När jag äntligen fick vingla ut från samtalet (Ella och kostympappan vandrade vid det laget nöjda hemåt i armkrok) var jag tvungen att stärka mig med tre koppar mycket starkt kaffe som en kollega var snäll nog att hastigt brygga åt mig. Jag berättade för honom om min förtvivlade avslutningsfras:  – MEN DU HAR JU SÅ HIMLA LÄSKIGA T-SHIRTAR PÅ DIG OCKSÅ!

Ja, ni läste rätt. Det hela hade helt enkelt slutat med att Ella och Ellas pappa förbryllat och oroligt sett på mig som om jag var den felande länken, som om jag var den som inte hajade läget, inte hade koll, inte förstod mitt uppdrag, ja, helt enkelt inte var riktigt klok!

Och nu i efterhand är jag nog benägen att hålla med. För livet är ju så mycket mer än skolan och våra elever så mycket mer än sina resultat. Ellas pappa hade hittat något där, även om hans kärlek nog var väl förbehållslös.

Och snacka om misslyckat tonårsuppror!