Jag träffade en gammal elev igår på tunnelbanan. Det var en sådan där elev som man alltid kommer att minnas. Alla lärare har en handfull sådana elever under ett lärarliv, enligt min äldre kollega.

Carlos var en sådan elev. (Låt oss kalla honom så.)

Han vägrade läsa svenska 2, var en riktig plugghäst men hade inte riktigt förmågan till självständig analys. På proven och i klassrummet kunde han mycket av det som stod rakt uppoch ned i boken men frågade man efter egen jämförelse blev han tyst.

Carlos var en av de mest envisa elever jag har haft. Han godtog aldrig betyget "Godkänt" på sina prov och uppsatser. Han lade ned ett hästjobb på att tjata sig till högre betyg. Svenska var ett viktigt ämne för Carlos. Ett högt betyg i svenska innebar att man inte var en förlorare. Men det är svårt att få ett högt betyg i ett språk man inte riktigt behärskar till fullo.

Oftast slet jag mitt hår och tyckte han var vansinnigt jobbig. För hans tjat handlade inte om att han ville diskutera min bedömning och sina egna svar på frågorna, utan snarare om att han ville ha betyget höjt, oavsett. Ibland bad jag någon av mina kollegor gå in och bedöma hans texter. Carlos fick nämligen ofta för sig att jag bedömde hans svarta hår istället för hans språk.

I slutet av trean var jag ganska trött på att alltid behöva lägga in tre extra tider bara för att sitta och tjafsa med honom. Vi kom liksom ingen vart.

– Du måste ha argument, Carlos, försökte jag en gång. Det enda du säger är att betyget är fel och att du är bättre än Nisse som fick VG på sin krönika, men du har ingen aning om vilka kriterier som finns på VG-nivån och om du har nått upp till dem ju…

Kanske var det litet dumt att säga så. För nästa gång Carlos ville snacka betyg hade han minsann läst på:

– Filippa, ditt betyg på denna uppsats är fel. Mitt argument är att jag anpassar mig i tal och skrift till det offentliga språkets normer, söker på egen hand i olika källor, granskar dessa kritiskt samt utformar på egen hand utredningar, rapporter och presentationer, där jag gör bedömningar och drar slutsatser.

Jag kunde inte annat än att gapskratta! Killen var omöjlig. Men så jäkla smart samtidigt.

Och så träffas vi igen då, flera år senare. Och jag blir så himla glad. För Carlos är en trygg, stilig, cool ung man som utan agg vill snacka med sin gamla lärarinna från förr. Han har mognat, har glimten i ögat och hör och häpna – läser på lärarhögskolan och gör praktik!

Tår i ögat på fröken.

Fina, envisa, målmedvetne Carlos! Stor kram och stort jättelycka till med allt du tar dig för! Gissa om jag vet att det kommer att gå jättebra!