– IgÃ¥r hade vi friluftsdag, sa sonen. Vi fick springa flera kilometer. Den som sprang pÃ¥ 20 minuter och under det fick VG. Jag fick G för jag sprang pÃ¥ 20,5. Typiskt va?
– Hujedamig! sa jag. Jag hoppas du fattar att dina lärare har noll koll pÃ¥ läroplanens kriterier som är litet mer komplicerade än sÃ¥!
– Det bryr jag mig inte om ett dugg, sa sonen. Det är ju bra att det är tydligt sÃ¥ man vet vad man kan!
Japp. SÃ¥ är det nog. Tydligt är trevligt. 1+1 = 2, inte 3. Idag regnar det. Det är tydligt. Och det här är ett starkt verb. Bra att du kunde det Olle – det blir G! Kan du fler än tio verb sÃ¥ blir det VG! Och sÃ¥ ger vi dig betyg sÃ¥ tidigt som möjligt ocksÃ¥ sÃ¥ att du och dina föräldrar vet precis vad du kan! Det visar pÃ¥ skolans allvar minsann. Och sÃ¥ löser det förhoppningsvis alla skolans problem. Dessutom blir det en fantastisk frÃ¥ga att gÃ¥ till val pÃ¥.
Vad som inte verkar vara sÃ¥ tydligt för beslutsfattarna är det faktum att vi lärare mÃ¥ste lägga ned oerhört mycket tid och kraft pÃ¥ de där samlade bedömningarna vi gör inför betygssättning. I synnerhet i mina ”flummiga” ämnen. Har Putte visat prov pÃ¥ att han har ett ”säkert och varierat sprÃ¥k?” Eller är det rent av ”effektfullt” i vissa fall? Han är ju oerhört duktig pÃ¥ att skriva men blyg som attan när det kommer att hÃ¥lla tal inför klassen – hur gör jag dÃ¥ – det ska ju ocksÃ¥ vägas in? Hur ser de övriga kollegorna pÃ¥ min bedömning? Och sÃ¥ mÃ¥ste jag jämföra med exempeltexterna i häftet för nationella prov sÃ¥ att jag verkligen förstÃ¥r det hela rätt. Hur mycket spelar det in att Putte ocksÃ¥ har dyslexi…?
Undrar just varifrÃ¥n de lärare som aldrig tidigare satt betyg ska ta den tiden…
Dessutom är risken med en alltför stor betygsfokusering att de enskilda ”mätinstrumenten” överskuggar bÃ¥de helhet och utveckling.
– Du skrev en kanonbra krönika, Lina, fantastiskt sprÃ¥kligt, säker ämnesbehandling men tyvärr glömde du att hänvisa till en källa sÃ¥ jag mÃ¥ste tyvärr sätta IG pÃ¥ dig i alla fall. Nisse däremot, kan knappt stava och har nästan ingenting att säga, men han följer ju instruktionerna sÃ¥…
Så kan det bli när kravet på absolut tydlighet mot rättningsmatrisen (exempelvis på nationella provet i svenska) hugger av benen på en framtida? Göran Tunström. Och att som lärare få fokusera på vad eleven verkligen KAN (snarare än det han INTE kan, där man som man som lärare oftast hamnar när man försvarar sin betygsättning inför arga föräldrar) under utvecklingssamtalen kommer det väl knappast finnas tid för framöver.
Betyg, betyg, betyg. Tydlighet, tydlighet, tydlighet… Detta är alltsÃ¥ skolans viktigaste frÃ¥ga? SÃ¥ märkligt för mig och alla andra pedagoger som efter Ã¥r av erfarenhet vet att elevens självkänsla och hennes motivation är den absoluta kärnan när det kommer till allt vad lärande heter.
19 minuter på XXX sprungna kilometer = Godkänt? Är det tydligt nog?
Jag vet inte. Kanske för min kategoriske 15-Ã¥ring men i min värld känns det ganska flummigt. Och i ärlighetens namn som om vi missat nÃ¥got väsentligt i betygshetskrÃ¥ksÃ¥ngen…
Filippa Mannerheim, lärare och journalist
18 maj, 2010 - 05:24
[…] Tommy Rydfeldt, Pär Gustafsson, Lars Björndahl, Filippa Mannerheim, Mats Gerdau, Per […]
18 maj, 2010 - 06:05
Filippa!
Du skriver så bra (MVG!) att jag nästan glömer bort vad jag själv tycker. Du visar på problemet/svårigheten med betygsättning i vår skola. Du visar också på avarterna av betygsättningen (idrottsexemplet som faktiskt ju inte är ett skämt utan verklighet lite över allt). Samtidigt så är det ju så att för många, många elever är betyg en väg in i motivationen. Det ser vi alla just nu när vi ser betygsstressen. Eleverna stressar och jagar (men de är motiverade minsann) för att nå nivå x eller y.
Det är säkerligen inte det bästa (och definitivt inte det enda) sättet att motivera men det funkar faktiskt i många fall.
Motsatsen till det är ju det berömda exemplet Västerås där man under utbildningsminister Östros (S) testade att köra betygslöst på högstadiet. Resultatet blev ej mer harmoniska och kunniga elever. Det blev dåliga resultat och problem med förkunskaperna när man kom till gymnasiet.
Så, vad tycker då jag? Jo, att betyg är ett bra sätt att indikera var en elev står i kunskapsnivå. Men bara om styrdokumenten fungerar och att lärare har tillsammans med andra lärare tolkat dessa styrdokument och inte håller på med närvaro, kvantitet eller annat irrellevant i betygshänseende.
19 maj, 2010 - 06:54
Rektor! Superintressant inlägg av dig som vanligt! 🙂 Jag är absolut ingen föresprÃ¥kare av att hiva iväg allt vad betyg heter. Jag vet att vissa personer (inklusive mig själv!) ”motiveras” av att fÃ¥ medaljer och pokaler. Och betyg! Som ett kvitto pÃ¥ att man är bra, helt enkelt. Kanske bottnar det i dÃ¥lig självkänsla, jag vet inte. 🙂
Samtidigt är jag fullkomligt säker pÃ¥ att den hetsiga ”jakten pÃ¥ betyg” som du skriver om, absolut inte gynnar det lÃ¥ngsiktiga lärandet. Istället funkar det kanonbra för det kortsiktiga (som givetvis behövs det ocksÃ¥ eftersom det är en förutsättning för det lÃ¥ngsiktiga) som ”läs pÃ¥ de här 20 glosorna” och ”lär dig de här fem formlerna utantill”. Är tyvärr själv urusel i matte men glömmer ALDRIG matte-ramsan ”delen i det hela” när vi räknade… ja, vad var det vi räknade nu igen? Delat med? Ingen aning. Det har jag tyvärr glömt.
Min poäng är att jag är övertygad om att om vi vill ha driftiga, självgÃ¥ende, intresserade, GENUINT och frÃ¥n HJÄRTAT intresserade ungdomar (och medborgare i ett samhälle för den delen) är betyg knappast lösningen. Inte 17 sitter jag själv i vuxen Ã¥lder och bankar in fem avhandlingar om faktionslitteratur för att jag siktar mot ett VG pÃ¥ tentan – det struntar jag faktiskt blankt i. Men jag är INTRESSERAD och känner att jag faktiskt VILL lära mig! Och tänk sÃ¥ lätt det gÃ¥r dÃ¥ – allting fastnar, till skillnad frÃ¥n det där med ”delen i det hela”. (Undrar just om det handlade om division… Tror det…)
Och det jag är rädd för här, rektor, är att vi lärare, precis som eleverna kommer att hetsa och jaga efter det kortsiktiga istället för att jobba mot de långsiktiga målen. Detta är förödande, i synnerhet om man jobbar med yngre barn, som så lätt lär om det är roligt och spännande.
Ett exempel pÃ¥ hemmaplan: Min tvååring ÄLSKAR bokstäver. Han skriver hela alfabetet själv och har en nästan känslomässig relation till dem, i synnerhet ”R” och ”Q” som han med tungan i mungipan arbetar hÃ¥rt med att forma snyggt med olika färgpennor. Han vill öppna ”element” pÃ¥ datorn och älskar typsnittet ”Jokerman”. Han har lärt sig skriva ”sol” och ”David” – tänk sÃ¥ häftigt det är med det självklara lärandet hos barn som bara bubblar pÃ¥ med oerhört kraft. INIFRÃ…N! OM vi vuxna inte kommer viftande med vÃ¥ra ruttna morötter och hÃ¥rda piskor i alla sammananhang dÃ¥, vill säga!!!
Tror jag i alla fall… (Oj, vilken lÃ¥ng utläggning det här blev. Sorry, rektor och ni andra, men jag blev sÃ¥ engagerad! :-))
19 maj, 2010 - 02:34
Du har ju rätt naturligtvis. All motivation som kommer av lust och vilja gör inlärning så mycket mer enkel och givande. Därför är det av största vikt att vi i skolan kan skapa lust (och fägring stor) för våra ungdomar. Men jag tror också att ett visst mått av långsiktiga målsättningar som ett betyg kan utgöra är viktigt för drivkraften när en viss trötthet sätter in.
20 maj, 2010 - 08:14
Två kilometer på 19 minuter är definitivt underkänt, IG. Antingen är löparen fet, lat eller så hade han feber. Men det är klart om läraren problematiserade övningen genom sätta ut lite hinder, delade ut 20kilos stridspackning och beordrade gasmask på så hamnar vi ett annat läge. Det är väl bara inse att vissa moment i skolan, och livet i övrigt, är enkla i sin uppbyggnad. Därmed inte sagt de är lättare att utföra. Det krävs talang för att bli en god löpare, och faktiskt en hel del teknik. De flesta stupar på att de inte kan andas ordentligt.
Jag tycker ni fastnar i den svenska skolans största problem; attityden att allt ska vara roligt och lustfyllt. Hur i hela friden skulle det kunna vara det? Ni vet ju själva att merparten att livets göromÃ¥l är alltifrÃ¥n grÃ¥tt till nattsvart. Det gäller att njuta av ljusglimtarna som bjuds och inse att de tillhör bonusmaterialet. Om nÃ¥gra Ã¥r ska ju dagens elever in i cirkeln och vandra och bidra med försörjningen. Ingen kommer att frÃ¥ga dem om det roligt. Det är bara att bita ihop och jobba. Varför inte berätta ”värkligheten” pÃ¥ en gÃ¥ng sÃ¥ kommer det inte som en överraskning.
20 maj, 2010 - 03:59
Janne och ni andra!
Två kilometer på 19 minuter är dåligt rent kvalitativt om vi skall bedöma om man är en bra löpare eller ej. Men det finns inte överhuvudtaget med som kriterium när vi sätter betyg i idrott och hälsa. Därför skall det bortses från tiden och iställt bedömas huruvida eleven varit aktiv, bidragit med socialt samspel coh ledarskap (och allt annat som finns med i kriterierna för betygen). Detta är samma problem som när en lärare sätter IG på en elev som skolkat ex 80 % av en kurs. OM elevern KAN det som kursen går ut på så spelar det väl ingen roll om elevern bevisar det vid EN skrivning (förutsatt att all kunskap kan mätas vid ett tillfälle) än om denne sitter och sover på lektionerna som denne ej behöver.
Dessutom: Vad är lust? Tja, ett sätt att känna lust inför sitt lärande är ju det enkla; det är roligt på lektionen i ex träslöjd. Ett annat, och mycket mer vikigt, är att efter hårt, hårt arbete få resultat (ex betyg) på att du klarar det. DÅ kommer glädjen hos eleverna.
Däremot är det viktigt att all undervisning skall försöka vara lustfylld. Det finns inget egenvärde att försöka motsatsen. Jag kommer ihåg min egen tid som elev i svenska. Vi skulle läsa Strindberg och jag tyckte inte att det var lustfyllt. Läsandet skulle resultera i en recention och den blev mycket negativ från min sida. Läraren tyckte dock att min uppfattning om Strindberg som tråkigt inte var sann men att min recention var bra. Jag fick lusten genom mitt betyg på recentionen. Inte genom att läsa Fröken Julie.
21 maj, 2010 - 07:28
Rektor!
Nu får du väl skärpa dig! Självklart är en elev som skolkar mer än 50 procent av tiden underkänd. Allt annat är en skandal. Ditt resonemang legitimerar skolk och underminerar lärarens auktoritet. Dessuom faller ju det på sin orimlighet. Hur ska eleven kunna visa vad han kan på några tillfällen? Skulle du acceptera att lärare struntade i 80 procent av sina lektioner. Huvudsaken är att denne hinner med alla momnet. Sluta fjäska för elever och stå upp för din personal istället.
21 maj, 2010 - 09:34
Rektor! Ã…h, Fröken Julie som är sÃ¥ fantastisk… Kanske gillade din lärare inte heller Fröken Julie eftersom han misslyckades med att fÃ¥ dig med pÃ¥ tÃ¥get. För det finns ju sÃ¥dana oerhört spännande ingÃ¥ngar till det dramat – klassaspekten men inte minst kvinnligt/manligt som Strindberg fascinerades av i nästan allt han gjorde. Eleverna brukar tycka att det är jättespännande och en gÃ¥ng hade jag en klass som efter nÃ¥gra veckors vilda diskussioner om pjäsens olika teman dramatiserade den bättre än Perbrandt/Bonnevie pÃ¥ Dramaten. Shit Pommes frites – dÃ¥ var det häftigt att vara lärare – jag riktigt sväääävade ut frÃ¥n den lektionen!!! 🙂 (En total avvikning frÃ¥n ämnet men jag bara ÄLSKAR Strindberg – sorry!!!)
Janne! Skärpning!!! Tonen!!! 🙂 Och du märker om du läser läroplanen att det stämmer det rektor säger. Det är färdigheterna vi bedömer inte hur mÃ¥nga lektioner Nisse närvarat pÃ¥. Vilket kanske känns frustrerande om man samtidigt är ute efter att ”uppfostra”… Men det är klart – om Nisse inte kommer pÃ¥ lektionerna är det ju svÃ¥rare för honom att hänga med, förstÃ¥ och göra rätt vid examinationstillfällena…. Som ju givetvis OCKSÃ… sker under de vanliga lektionerna, när eleverna diskuterar ämnesinnhÃ¥llet, ger sina egna synpunkter och sÃ¥.
Men visst – jag har haft nÃ¥gra elever som blankt struntat i 70% av lektionerna och sedan struttat in pÃ¥ Nationella Provet och bränt av klockrena MVG:n pÃ¥ bÃ¥de den muntliga och skriftliga delen och pÃ¥ de fÃ¥ lektioner de varit med pÃ¥, verkligen visat hur briljanta de är i att diskutera, argumentera och analysera. DÃ¥ är det bara kritierierna som gäller Janne! Hur surt det än är för din del. 🙂
Du vet, vi är tjänstemän med styrdokument och vi gör vad som stÃ¥r… Eller hur???
21 maj, 2010 - 12:30
Hur många är så briljanta att de kan de sparka upp klassrumsdörren och drar en radda med argument så att det ska räcka för det högsta betyget? Jag inte träffat på någon. Nej, hårt arbete ska premieras och då gäller att vara närvarande. Allt annat är demoraliserande och skadligt. Dessutom är de elever jag undervisar tvungna att vara på plats. Skolplikten gäller än även om den i praktiken har naggats kanten. Om elever uteblir från undervisning så är det inget jag kan förhindra. Det är ett val som eleven själv gör och med det för denne ta konsekvensen av sitt handlande. Jag informerar föräldrar och noterar för att ha ryggen fri.
21 maj, 2010 - 02:47
Filippa har läst sin läroplan och kursplan vilket glädjer en paragrafryttare ;-). Jag låter det tala för sig själv.
22 maj, 2010 - 04:14
Glädjer mig att du är en paragrafryttare men du verkar välja och vraka bland paragraferna och förordningarna. Inte en helt ovanlig företeelse hos dagens rektorer. Man tar det som passar bäst.
23 maj, 2010 - 10:08
Janne!
Jag blir sÃ¥ himla nyfiken bara… Är det verkligen sÃ¥ att du struntar i vad som stÃ¥r i dina arbetsbeskrivningar eller skojar du litet med oss här? 🙂
”Självklart är en elev som skolkar mer än 50 procent av tiden underkänd. Allt annat är en skandal. Ditt resonemang legitimerar skolk och underminerar lärarens auktoritet” skriver du och du är sÃ¥klart i full rätt att tycka detta, nÃ¥got annat menar jag inte.
Men OM du däremot låter dina egna privata tyckanden styra vid betygssättning, dvs att du sätter IG på en elev bara för att denna varit frånvarande 50% från dina lektioner så är det faktiskt, enligt de direktiv du har, tjänstefel, det vet du va?
Men du har sÃ¥klart rätt i att det är svÃ¥rare att hinna/kunna visa upp vad man kan om man är borta mycket…
SÃ¥ när du skriver ”fjäska för eleverna” förstÃ¥r jag inte riktigt. Vi följer bara det som stÃ¥r i läroplanen??? Och ”välja och vraka” bland paragrafer handlar det väl inte om, Janne..?
28 maj, 2010 - 01:28
Naturligtvis har jag läst Urkunden! Men som alla andra urkunder kan finna det mesta. Man kan betona vissa saker mer och med all rätt hävda att just jag är den ende sanne Uttolkaren av Skriften.
Jag har aldrig satt ett underkänt betyg på en elev enkom för dennes uppförande. Men jag kan inte påminna mig om att en enda elev har klarat godkänt med 40, 50 eller 60-procents frånvaro. Så tolkningen att man inte får underkänna en elev på grund av hög frånvaro må existera i teorin men har inget med vardaglig praxis att göra.
7 juni, 2010 - 01:36
Jösses: Janne verkar väldigt övertygad om att hans pedagogik(?) är den rätta. Jag känner dock lite för många vibbar från dels en gammal mattelärare, dels en gammal biologilärare för att känna mig lika övertygad. Den förstnämnde lärde mig förvisso räkna o c h att för all framtid hata matematik. Den sistnämnde fick mig att efter två veckor lämna in biologiböckerna och byta de extratimmar jag valt för biologistudier mot håltimmar för resten av skoltiden.
Janne försöker göra lite ”coola” referenser till försvarets olika konditionsprov men han skjuter lite över mÃ¥let (no pun intended). Värnpliktsutbildningen gav nämligen en märkbar konditionsutveckling även för de mer rundmagade av oss. Förutsättningen för det var dock att instruktörerna hade kunskap, erfarenhet, mognad och intresse nog för att driva pÃ¥ och tagga alla nyinryckta. De flesta truppofficerarna var lysande* pÃ¥ detta. Det var däremot si och sÃ¥ med deegenskaperna bland de yngre befälseleverna med stukad mössa och streck pÃ¥ kragen. De flesta av dessa kom heller inte längre än till sergant eller fänriks grad…
…och nÃ¥gra verkar ha gÃ¥tt vidare därifrÃ¥n till läraryrket.
Mer principiellt sÃ¥ noterar jag att det pÃ¥ 25 Ã¥r inte hänt ett enda dugg med idrottsämnet (förutom namnbytet frÃ¥n ”gymnastik”). Fortfarande är det det enda ämne som praktisk aldrig sätter utvecklingsmÃ¥l pÃ¥ eleverna, utan sätter betygen enbart utifrÃ¥n den talang och dett kunnande som eleverna redan hade när de kom in i gympasalen pÃ¥ tisdagen vecka 34.
Frågan om betyg eller inte är i o f s viktig, men just i fallet idrottsämnet, så verkar frågan snarare vara om det skall krävas någon undervisning värd namnet eller ej.
*)Vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag tycker att ett försök till att nedlÃ¥tande kalla Björklund för ”majoren” – faller platt.
En ”major” i allmänhet ligger nämligen oftast lÃ¥ngt före lärarkÃ¥ren i kunskap och beprövad erfarenhet av pedagogik och ledarskap.
6 september, 2010 - 02:59
[…] SÃ¥ Jan och ni andra, hur har ni egentligen tänkt göra rent konkret för att förbättra skolan och lärarnas status? Jag har ännu inte hört nÃ¥got bra förslag. Stackars Eva Flyborg visste inte vad hon gjorde när hon började prata skolpolitik med mig, men jag hade brÃ¥ttom och tycker dessutom att hon verkar sÃ¥ himla snäll att jag bara mumlade nÃ¥got och gick vidare. Folkpartiet ska vara ett lärarvänligt parti, men de är sÃ¥ lÃ¥ngt ifrÃ¥n det som det bara gÃ¥r just nu. För mig är politiken inte ens tydlig. […]
9 januari, 2012 - 12:53
kleider…
Very nice cotent:-)…
11 februari, 2012 - 07:50
PR NOrway…
Hey there, i liked the content of your page….