Morgonkaffe, morgontidning, morgonfrid. Knappast sÃ¥… Fast ändÃ¥ mysigt med ungar, prat och litet sol och snart är det terminsstart igen. Känns bÃ¥de jobbigt och oerhört spännande.

SlÃ¥r upp tidningen. Läser om litet skolkhysteri och litet burkahysteri. Allt är som det brukar… Skolans viktigaste frÃ¥gor handlar om vad vi ska förbjuda. Lusten att lära, lyckan över att efter mycket jobb faktiskt förstÃ¥ och kunna, spänningen i nya projekt och fantastiska möten och utveckling med andra finns inte i media.

Tack och lov finns det i våra klassrum. 

Tänker på mina elever som flörtar med sina skolkamrater på ett härligt sätt och FP som  flörtar med SD på ett helt annat sätt. Tänker på traditioner, litteraturkanon, svenskhet och främlingsfientlighet. Rädslan för curry och vitlök är numera helt borta. Kanske bådar det gott?

I garderoben ligger farmors vackra Nåsdräkt i svart och rött som jag hade på mitt eget ursvenska bröllop en midsommar för några år sedan. Fint. Och svenskt. Det tog lång tid att klä sig, minns jag. Kjolar, underkjolar, förklädet, broschen, och diverse svåra knytningar med den lilla fickan utanpå allt. Mamma hjälpte mig.

-Gifta kvinnor ska egentligen ha mössan så här med håret nogsamt instucket så att inget hår alls syns, sa hon då. Så går många kvinnorna fortfarande i Nås när de bär sin hembygdsdräkt.

Jojo,  minsann. Det helsvenska med traditioner bär också sin historia.

PÃ¥ nÃ¥got vis känns det bra…

Liksom som med vitlöken…