Fick en intressant kommentar idag frÃ¥n en kollega som ansÃ¥g att det är ett problem att vi lärare sedan LPF94 ”frÃ¥ntagits rätten att veta bättre än eleverna.”?
Orden fick mig. Tog mig. Jag var tvungen att fundera över dem och spalta upp dem:
1. Har jag som lärare blivit fråntagen någon rätt?
2. Bör lärare veta mer än eleverna och vet jag själv mer än mina elever?
Dessa frågor måste nog varje lärare svara på själv. Mitt eget svar kom till mig, ganska direkt och är följande:
1. Nej, jag känner inte att nÃ¥gon har tagit ifrÃ¥n mig nÃ¥gonting. Jag känner mig trygg i mitt klassrum, i mitt sammanhang tillsammans med mina elever. Min roll som lärare känns ganska självklar för mig och som jag hoppas och tror, även för mina elever. Däremot har jag fÃ¥tt möjlighet till väldigt mycket genom LPF94 – att fÃ¥ verka i en lärandesituation med en helt annan kunskapssyn än den som var bruklig under mina gymnasieÃ¥r, när jag själv var elev. Det är jag tacksam över.
3. Nej, jag vet inte alltid mer än mina elever. Ibland. Men inte alltid. Det är heller ingenting jag strävar efter. En av mina elever har ett enormt intresse för Hitler och andra världskriget. Hon plöjer bok efter bok, artikel efter artikel. Jag är övertygad att hon kan långt mycket mer fakta än jag. Vad jag kan hjälpa till med, är däremot att sätta hennes detaljkunskap i ett större sammanhang, att diskutera och analysera källorna hon hänvisar till, att få hennes resonemang att lyfta från det konkreta till det abstrakta, att hjälpa henne att göra relevanta jämförelser, att hjälpa henne att sålla ut det viktiga i hennes ofta mycket stora och detaljerade sjok av fakta. Jag säger inte att jag alltid lyckas. Men jag ser det som min uppgift. Där kan jag mer. Eleverna köper det. Idag är det viktigare än att jag drämmer dem på fingrarna med min autistiska detaljkunskap.
Och jag tror, ärligt och frÃ¥n hjärtat, att vi nÃ¥r mycket längre pÃ¥ sÃ¥ vis, OM det är själva lärandet (inte utlärandet!) vi lärare är intresserade av.Â
Men motbevisa mig gärna…
Jag funderar fortfarande…
