För nÃ¥gra Ã¥r sedan var det rörigt i sonens klass. För en gÃ¥ngs skull var det inte killar som stökade utan ett utÃ¥tagerande tjejgäng. En av killarna i klassen var extra mycket utsatt. En gÃ¥ng när han var pÃ¥ besök berättade han om det hela, ganska glatt och sorglöst märkligt nog, men bÃ¥de jag och maken satte i halsen. Det handlade om allt frÃ¥n glÃ¥pord som ”Äckel!” till ”Usch, vilken äcklig mössa du har, är det bajs pÃ¥ den eller?” och ”Ta bort din vidriga linjal frÃ¥n min bänk!”

När kompisens pappa kom för att hämta stod både jag och maken beredda. Detta kunde inte få fortgå. Vi var skakade och upprörda. Killen hade ju blivit mobbad förut och det verkade knappast som han var den enda som fick utstå detta hemska varje dag i klassen.

Reaktionen vi fick i dörröppningen  av pappan var om möjligt än mer märklig än pojkens lättsamma berättelse. En ilsken och irriterad förälder tornade upp sig inför den lille:

– Erik! Jag och mamma har ju SAGT att du MÃ…STE berätta om du blir mobbad igen!!! Varför har du inte SAGT nÃ¥gonting?

BÃ¥de jag och min man hade full förstÃ¥else för att killen inget sagt. Om detta stränga, ilskna, besvärade, irriterade var reaktionen – hade man själv som barn vÃ¥gat? Aldrig!

Som lärare tror jag att detta faktiskt är ganska vanligt. Visst finns det föräldrar som vÃ¥gar och orkar stÃ¥ upp för sina barn mitt i allt eget livspusslande och karriärsmässande. Men det finns ocksÃ¥ föräldrar som tycker att det hela är ganska jobbigt. Och helst skulle vilja slippa vara med. Och som liksom litet stilla hoppas att skolan och lärarna sköter allt frÃ¥n det där medd att lära barnen stryka skjortor till att inte mobbas. Jag har själv mött attityden: ”Min son skolkar sÃ¥ vad ska du som handledare göra Ã¥t det?”

Kanske låter det litet hemskt men på något vis blir jag ändå som lärare en smula trygg med att Barn- och elevombudet har fått in rekordmånga anmälningar om kränkningar. Förhoppningsvis är det som Ann-Marie Begler anar, att det faktiskt kan bero på att Skolinspektionen och BEO har blivit mer kända och att elever och föräldrar har förtroende för att de faktiskt kan hjälpa.

Det bästa vore väl kanske om dialogen mellan hem och skola fungerade. I de allra flesta fall tror jag att den gör det. Men inte alltid…

Så: Mobbingplaner i all ära men så länge lärarna pressas till papperstigerarbete får eleverna stå tillbaka. Vi har helt enkelt inte tid med dem för alla papper som måste fyllas i och alla mobbingplaner som måste författas.

Se där en sanning jag tycker borde utredas så här i utredningarnas och inspektionernas tidevarv.

Filippa Mannerheim