Att ohälsa och brist på beröm hör samman kanske inte känns helt märkligt. Det som däremot känns märkligt är att många som blir chefer har ofantligt svårt att berömma sina anställda. Kanske borde de läsa undersökningen i DN. Kanske skulle de inse hur mycket mer effektivt arbetet skulle bli om de orkade uttrycka något positivt ibland till sina anställda. Men jag tvivlar starkt. Beröm måste komma från hjärtat för att det ska vara trovärdigt. Och sitter inte hjärtat på rätta stället så… Ja, ni fattar.

Vi lärare har det också litet extra svårt vad gäller relationen till våra chefer. Rektorerna, skolledarna, eller SKOLDIREKTÖRERNA som det ju så vackert kan kallas idag, sitter ofta tryggt på sitt kontor utan en aning om vad vi gör. Och inte gör.

Inget jobb är så osynligt som lärarjobbet. Vi stiger in i våra klassrum, stänger dörren och … Ja, vad sysslar vi med egentligen? Och hur? Det vet ingen mer än vi och eleverna.

Här finns ett problem. För hur berömma och uppmuntra det man inte ser?

Med andra ord får de lärare som lägger största fokus UTANFÖR klassrummets väggar, med att hårdlansera sig själv på konferenstid, med att tala sig varma om abstrakta pedagogiska verktyg på Öppet hus, med att skriva tjusiga dokument om verksamhetsplaner och mål, oftast den största uppmärksamheten och således också den högsta lönen. De brukar inte helt sällan vara män.

Trots det tänker nog jag, säkert som många andra, fortsätta att rikta fokus mot det jag anser vara min huvudsakliga uppgift – elevens lärande.

Men visst skulle vara kul med ett uppmuntrande ord då och då. För många av oss lärare gör utan tvekan ett kanonjobb. Hur osynligt det än verkar vara!