"Är du utbildad lärare? Då skäms jag över att vara tvungen att kalla dig för kollega. Emellertid är det än mer pinsamt att du kallar dig för frilansjournalist. Du behärskar inte det svenska språket bra, och framför allt är dina kunskaper på tok för dåliga för att försöka skriva ironiskt."

"Gör oss alla en tjänst och sluta förorena Internet, det finns tillräckligt mycket skräp här som det är."

"Det förefaller som helt otroligt att ingen genomskådar din skit, Filippa. Personligen vet jag hur du går till väga när det kommer till att sätta betyg. Ja, man kan ju faktiskt undra vad som är fel när elev efter elev och klass efter klass simultant med ditt tjat om “rättvisa betyg” skapar enorma invändningar mot både ditt sätt att lära ut och dig som person." 

"En kvinna med mer brist på självinsikt och godmod får man nog leta länge efter. I alla fall i skolmiljö. Hej då. Byt jobb."

"Är det här /bild på min halvårsgamla son/ en riktig människa?"

Ovan några axplock från kommentarer man som lärarbloggare kan råka ut för. Gamla elever som fortfarande är ilskna över ett betyg, föräldrar som inte tycker att man har skött sitt arbete tillräckligt väl och blir provocerade när man sticker ut hakan offentligt, okända människor som bara vill göra illa.

På Internet verkar det vara fritt fram att sprida sin dynga. Gärna bakom en trygg anonymitet i form av en datorskärm. Med andra ord har jag full förståelse för varför så få lärare bloggar. Varför så få kvinnliga lärare bloggar. Och varför de, om de nu trots allt vågar sig på att uttrycka några åsikter, gör det på en anonym blogg.

Det är ledsamt att så många finner glädje i att kasta ut verbala komockor i kommentarsfälten. Det är ledsamt att så många kreativa, duktiga, driftiga, häftiga kvinnor får ta emot dem. Oavsett vad de skriver om. Oavsett vad de står för.

Men i cyberspace är allt tillåtet. Helt uppenbart.