-Vänta, jag MÅSTE ta det. Det är MAMMA!!!

Eleven spänner ögonen i mig, reser sig, skjuter skrapande ut stolen och rusar ut ur klassrummet mitt under föreläsningen om Strindbergs naturalistiska drama.

– Hej, mamma! Nej, jag har svenska. Vänta litet ska jag…

Inget ovanligt faktiskt. Föräldrar som ringer mitt under en lektion och elever som tar telefonsamtalet utan att tveka. Det är ju MAMMA eller PAPPA som ringer. Och då är det liksom helt befogat att avbryta en lektion mitt i, det fattar väl vem som helst?

Ibland blir man som lärare så oerhört matt över den nonchalans och respektlöshet vuxna visar för sina barns skolarbete på plats. Och frågan är hur vi ska kunna kräva att eleverna ser tiden i skolan som värdefull, när så många föräldrar anser att det är helt i sin ordning att avbryta denna tid mitt i med ett samtal.

I mitt hem och på min arbetsplats har jag ett schema över hur min 13-årige sons skoldag ser ut. Jag vet när han är på matematiklektionen och när han förväntas ha lunchrast. Vid krissituationer kan ingen lektion vänta men jag tycker knappast att samtal som gäller att träffas på stan efter skoltid, vem som kan hämta mormor vid flyget, diskussioner om nya jackan kan betecknas som krisartade.

Vi vuxna talar oss ofta varma om öronen om ungdomars respektlöshet i klassrummet. Själv har fröken inte särskilt stora ordningsproblem. Förutom ett eller annat störande telefonsamtal från elevernas päron då.