-Va, är det val, vadå val? frågade min 19-åriga elev mig.

Jag undervisar i svenska som andraspråk. Många av mina elever är förstagångsväljare. Tyvärr verkar få av dem veta att vi i Sverige har ett politiskt val om 26 dagar som handlar om vem som ska regera vårt land. De elever som faktiskt har ett litet hum om valet, har dock inte en susning om vad de ska rösta på. Fast det spelar ingen roll för de allra flesta ska inte rösta. Om de FÅR välja att låta bli vill säga:

– FÃ¥r man skita i det, fröken, eller fÃ¥r man böter eller nÃ¥tt dÃ¥?

Nej, det är inget skämt. Det är dagsens sanning. Och svensklektionen som skulle handlat om hur man skriver en romananalys, gick istället Ã¥t till att diskutera politik. NÃ¥ja, sÃ¥ nära politik man kan komma när majoriteten av de man diskuterar med inte har sÃ¥ mycket förkunskaper. (I rättvisans namn ska jag säga att nÃ¥gra faktiskt hade en hel del koll. Men mÃ¥nga var det inte. Och naturligtvis – de med höga betyg och stöd hemifrÃ¥n var de som visste mest. Fast ändÃ¥: till och med de mest ambitiösa sade sig ha svÃ¥rt att fatta samhällskunskapslärarens genomgÃ¥ngar och riksdag och regering, motioner och propositioner.)

Alltså: Vi pratade historia, arbetarnas villkor, klasskillnader, rösträttskamp och kvinnorörelse. Vi pratade frihet, liberalism, rätten att säga vad man tycker utan att bli skjuten på öppen gata. Vi talade censur, offentlighetsprinip och vilka skyldigheter man kan tänkas ha i ett samhälle. Vi pratade familjepolitik, vård, skola, omsorg. Vi pratade blockpolitik, allianser, Sifomätningar , kvällspressens löp om SD och diverse sakfrågor. Vi pratade hur man GÖR när man röstar.

– Fint! sa en av killarna i klassen. Fast jag fattar inte sÃ¥ mycket ändÃ¥ faktiskt. SD verkar sjuka! Men OM jag  nu ska rösta vill jag Ã¥tminstone ha nÃ¥gon som fattar min och mina föräldrars bakgrund att rösta pÃ¥. Hörru, fröken, säg en sÃ¥n sÃ¥ röstar jag pÃ¥ han, skit samma vilket parti!

”Säg en sÃ¥n…”

Lättare sagt en gjort. De enda jag kom på var Nyamko Sabuni och Ibrahim Baylan. Som verkligen verkar veta en hel del om hur det är att växa upp i Tensta med föräldrar utan jobb och utbildning. Not!

Skamset fick jag erkänna att jag själv inte kunde nämna nÃ¥gra. Jag kunde för litet helt enkelt. De där Politiker-Ahmedarna syns liksom inte riktigt pÃ¥ affischerna där bakom Mona, Fredrik, Lars och Maud. Om de ens finns. Och när jag förstod detta, fattade jag med ens hur absurt det är att begära att mina elever ska gÃ¥ till vallokalerna och lägga sin röst pÃ¥… PÃ¥ vad dÃ¥? Vad finns det i den svenska politiken som de kan ta fasta pÃ¥? Vad i alla dessa buttler- och Rot- och Rut-tjafs kan de sÃ¥lla ut frÃ¥n det övriga, känna att: ”DET HÄR berör verkligen mig!”?

Men skam den som ger sig: läxa till fröken är nu att försöka leta fram politiker med invandrarbakgrund som på något sätt förstår och kämpar för mina elevers viktigaste frågor: att invandrare får jobb, att invandrare behandlas rättvist och inte diskrimineras av svennar, att invandrare får tillgång till samhället på samma sätt som vi andra. OCH att invandrare har rätt att bygga en och annan moské. Det är i sanning inga orimliga krav de har, eleverna.

Fröken sliter med sin läxa!