Något mycket läskigt hände häromdagen. Jag var på väg till Cirkus för att få mig litet Gy-11 till livs. En smula sur var jag för att inget kaffe serverades under de tre timmar som skolshowen skulle vara, men i övrigt var jag vid gott mod.

10 meter från 47:ans busshållplats stannar jag upp. Strirrar. Och inser det fruktansvärda.

Där vid hållplatsstolpen står ett trettiotal människor. Någon har en liten korg på armen (jag skymtar en kaffetermos som sticker upp) och en turkosspräcklig sjal runt håret. Någon har en sliten, bajsbrun manchesterkavaj med ärmlappar i skinn. Minst tre har beiga gabardinbyxor som sitter för högt i midjan. En annan har en Gudrun Sjödén-påse i handen. Det vilar liksom ett grått skimmer över klungan. Hållningen är dålig. Skratten morgonkraxiga. Hårtopparna kluvna.

– Min Gud, tänker jag desperat. De är alla lärare. Och det syns!!!

Japp, där var vi. Lika utmärkande som ett gäng jurister.

Det var bara att ta tjuren vid hornen och sälla sig till klungan, hur bittert det än kändes.

Och Gy-11. Jo, det var faktiskt riktigt intressant. Säga vad man vill om alliansen och Herr Björklund men det här känns faktiskt riktigt bra. Genomtänkt och tydligt, med en klar linje. Något att hålla sig i. Precis vad vi lärare behöver efter att ha totalmisslyckats med LPF-94.

Gillar att arbetslivet ska få större inflytande över yrkesprogrammen. Gillar att betygsskalan utökas. Gillar att lärarutbildningen stramas upp. Gillar att man satsar på en ny rektorsutbildning.

Några små orosmoln tycker jag dock svävar omkring – som att stoff och kompetens, kvalitet och kvantitet kommer att krocka i mål, kunskapskrav och centralt innehåll. Men det problemet kommer nog alltid att finnas.