Det är inte lätt att vara bloggare. I synnerhet inte om man är lärare. Det är verkligen ingen slump att så många lärarbloggar är skrivna anonymt, tro mig. 

Oj, vad mycket skäll man kan få i kommentarsfälten. Av gamla elever, upprörda över "felaktiga" (läs för låga) betyg och av föräldrar som inte är nöjda med skolans/lärarens/kuratorns/rektors hantering av ditt eller datt och "stöttar" sina ungar i form av ilskna, ibland mycket personliga påhopp. På nätet får man säga vad man vill. På nätet får man kommentera lärarens femmånaders barn, hur vidrigt ful han är. Man får uttrycka sina åsikter om lärarens sjuka personlighet, hemska kläder, orättvisa beteende, berätta och utfläka allt som hänt i klassrummet utan tanke på hur elever som namnges känner sig. Yttrandefrihet liksom. Eller bara "där fick du!!!".

Jag förstår mina gymnasiekollegor som väljer att jobba i det tysta. Som väljer att inte lämna några spår av sin verksamhet i offentligheten. Som väljer att kommentera men bara bakom lärarrummets stängda dörr. Det är på tok för riskebalt annars. För en själv.

Och nu kan skolorna förvägra en arbete också, tillråga på allt.

Kanske ska fröken försöka vara litet mer anonym. Kanske bör hon tysta ned sig en aning. Kanske bör hon… För sin egen skull.

Eller?