Bild: Stock.XCHNG
– I dag fick jag lära mig ett nytt ord, säger en kollega på lunchen, och jag spetsar öronen, nyfiken på vad det kan vara. Men ordet är en gammal bekant – ”emo”. Den här erfarna läraren har alltså arbetat på en gymnasieskola i flera årtionden, helt ovetande om en av de mest framträdande och omdebatterade ungdomskulturerna under åtminstone de senaste femton åren.
Under mitt första år som lärare var det några elever som anordnade en filmfestival som specialarbete (innan den uppgiften döptes om till projektarbete), och denna mindre festival gav de namnet ”emofilm” – ironiskt menat, då de var trötta på ”emo” och hur ordet användes överallt: det här var alltså i förra århundradet.
Jag skulle hävda att den som har missat ordet ”emo” inte har följt någon debatt om cutters eller skärare, vet ingenting om hur eleverna klär sig eller hur de mår. Visst, det har ingenting att göra med vad du gör under dina lektioner, men du ska som lärare också ha utvecklingssamtal, och det är också möjligt att eleverna lyssnar mer på vad du säger om du besitter rudimentära kunskaper om deras värld eller åtminstone visar något slags intresse i vad de gör på sin fritid.
Är det en lärares skyldighet att känna till det som går under den slarviga beteckningen ’ungdomskultur’? Är vi inte ämneslärare i första hand, vars främsta syssla är att tillhandahålla läxor och prov och förberedda lektioner? Jag tror att det ligger en slags stolthet i att blunda för det där främmande som ungdomarna ägnar sig åt – fortfarande kan jag höra någon enstaka lärare konstatera hur förvånade de blir när de upptäcker att ”en punkare” får bra resultat på en diagnos: det hade de aldrig kunnat tro! Inte ens när det händer för tionde eller tjugonde gången.
Nu måste jag erkänna att mina kunskaper om ”emo” är ytterst begränsade: det jag har hört av musiken har varit avskräckande – men jag kan hålla med Fredrik Strage när han skriver att de har lika dålig musiksmak som de har god klädsmak. Att emobarnen mobbas stärker dem bara, får dem att bli ännu mer övertygade att de har rätt. Dessutom har jag fått läsa underbart initierade analyser av Goethes Den unge Werthers lidanden av just ”emobarn”.
Jag begriper oftast ingenting om den musik eleverna lyssnar på: för mig är det bara oväsen, oavsett om det är r´n´b eller grindcore, eller emoband som Tokio Hotel eller My Chemical Romance för den delen – men det är något rörande med det här uppslukande intresset (vad ska de annars göra: samla på frimärken?), och hellre det än passivitet, den här uppgivna håglösheten som verkar kretsa kring så många ungdomar, eller kring själva ungdomen.
De här lärarna, som oftast är intelligenta, roliga, slagfärdiga, skulle utan problem ta till sig någon slags kunskap bara de slutade fnysa åt allt som inte silats genom deras definition av god kultur. Mina barn är 11 och 13 år gamla, och av dem lär jag mig oändligt om deras dåliga musik och Harry Potter och fantasy, om funktioner på internet – ibland mer än jag önskade att jag visste – och de flesta av dessa lärare har också haft och har barn: är dessa lärarbarn så himla präktiga och rekorderliga att de aldrig revolterat ens en smula?
Björn Kohlström, lärare i Jönköping
Läs mer av Björn på hans blogg: http://bernur.blogg.se
19 september, 2008 - 10:54
Jätte, jätte, jättebra!
19 september, 2008 - 01:31
Tack för beröm frÃ¥n skolledarhÃ¥ll, bara det inte blir sÃ¥ illa som när vi fick fortbildning i “ungdomskultur”, och det kom till skolan nÃ¥gon dammig forskare som spelade Pink Floyds “Another Brick in the Wall” som exempel pÃ¥ vad eleverna kan lyssna pÃ¥ …
19 september, 2008 - 01:35
Hahaha! Gud vad kul, bernur. SÃ¥ otroligt typiskt “skolan” liksom… 🙂 Och jag hÃ¥ller med rektor i Stockholm. En himla bra krönika!!!
24 september, 2008 - 04:41
Är det inte vår uppgift att representera en förstockad och förtorkad vuxenhet? Om 10-15 år är dagens emosar själva där, tillhörande en grupp som fattar noll.
2 oktober, 2008 - 05:04
Jag är själv ung lärare och mina elever lärde mig vad detta begrepp innebär för tvÃ¥ Ã¥r sedan, dÃ¥ jag ändÃ¥ hade varit yrkesverksam i nÃ¥gra Ã¥r. Jag läser lärartidningar, prenumererar pÃ¥ ett antal informationsbrev för lärare och anser mig vara väldigt öppen för ungdomskultur samt har intressanta mentorssamtal med mina elever där vi talar om livet, musik, film m m. Trots detta hade jag alltsÃ¥ missat “emo” och vad det stod för. Problemet är väl inte att kollegan inte kunde ordet, han visade ju uppenbarligen uppskattning över det faktum att han nu hade lärt sig det? FrÃ¥gan är väl snarare vilken fortbildning om ungdomskulturen som vi fÃ¥r i vÃ¥rt yrke idag? För lite, anser jag!
2 oktober, 2008 - 07:42
Att uttrycket “emo” skulle ha använts i 10-15 Ã¥r är en överdrift, möjligtvis i 5 Ã¥r. När jag själv gick i gymnasiet för fem Ã¥r sedan kallade man sig för “svartrockare” eller “alternativ” (Ã¥tminstone i mina kretsar).
Däremot har du en poäng med att man ska hänga med i ungdomskulturerna, speciellt när man jobbar så nära dem.
Jag känner mig redan efter några års universitetsstudier totalt främmande inför dem och har nog lika lite koll som vissa av dina arbetskamrater.
4 oktober, 2008 - 03:30
Ja, fast i UmeÃ¥ fanns emo i början av 90-talet. Enligt wikipedia uppstod det under 80-talet, sÃ¥ UmeÃ¥ är bara lite efterbivet, i sÃ¥ fall. Men det som avses med emo nu är nÃ¥got ganska annorlunda: sämre musik, bättre kläder. Nu kanske det ocksÃ¥ är ett specialfall med just vÃ¥r skola, som verkar ha rykte i kommunen att det gÃ¥r en massa emosar här. Kanske just därför borde lärarna känna till det. Vi har till exempel inte sÃ¥ mÃ¥nga hippiesar …
2 juli, 2015 - 11:46
Jag blir lite förvirrad när jag läser denhär texten. Du skriver att dina kunskaper om emo är ”ytterst begränsade” och det märks.
För det första:
Emo är inte en ”alternativ stil” man kan inte ”vara emo”. Emo är helt enkelt en förkortning pÃ¥ emotional, vilken är en musikgengre!
För det andra: bara för att man ”är emo” betyder inte det att man är deprimerad, klär sig svart, skär sig eller har dÃ¥liga betyg. Dock är det mÃ¥nga av ovanstÃ¥ende som tycker om emo just för att lyricsen är ”emotional”, en emolyrics är ofta väldigt djup och mörk. Dock har det blivit en slags ”grej” att kalla sig själv för emobarn i olika sammanhang just för att det är ett slags ”öknamn” som man fÃ¥r kastade pÃ¥ sig pÃ¥ stan t.ex.
Altenativegengrerna är extremt många och varje stil har ett eget namn. Jag skulle gissa på att det finns ca 200 olika alternativegengrer som alla har olika klädkoder osv.
Eller så gör man som jag och lyssnar på det man vill och klär sig lite som man vill, har rosa hår, svart runt ögonen, och metall igenom huden lite varstans 🙂
/emobarnet Irix