Bild: Stock. XCHNG
Jag vill berätta om ett föräldrarsamtal jag hade med vår sons lärare. Han var vid denna tidpunkt i 10-årsålder och gick i femte klass. Klassen ansågs som stökig, många pojkar och stor oordning rådde.
Efter mitt arbete kommer jag in i skolsalen och tas emot av de två, något äldre, erfarna lärarinnorna. De hälsar mig välkommen och strax börjar "samtalet" – en utvärdering av sonen. Han anses omogen, ouppfostrad, leksugen och allmänt irriterande. Han rättar sig inte efter lärarna, uppfattas som lat och besvärlig.
När de båda lärarinnorna triggat igång varandra med fler och fler synpunkter gällande sonens problematik, började mitt hjärta dunka och tårarna rinna. Själv kände jag mig som en omöjlig och komplett värdelös förälder. Efter min reaktion vände hela "samtalet" och lärarna blev uppenbart nervösa.
Jag säger att det verkar som de inte alls tycker om min son och de börjar då försvara sig och kanske förstod de att hela samtalet gått fel. En av lärarinnorna började själv gråta och plötsligt tala om sin egen sons problematik.
När så maken övertalades att närvara vid uppföljande kontakt hade de två fröknarna blivit mer försiktiga och återhållsamma.
Den känslomässiga utsattheten för mig som förälder, bristen på ärligt engagemang och lyhördhet hos lärarinnorna lever fortfarande kvar i mig som ett smärtsamt minne. Jag kan idag se att samtalet var mycket oprofessionellt och oempatiskt. De båda lärarna ville ha ordning i bänkraderna och lydiga barn.
Vad vill jag då säga med dessa erfarenheter? Jo, att ett syfte med skolans föräldrarsamtal måste vara att få kontakt med barnets föräldrar och därifrån kunna problematisera och försöka lösa de problem som eventuellt finns. Att lärarna måste vilja jobba för att få tillstånd en förtrolighet, där man kan mötas och få en ökad förståelse för varandra.
Min starkaste upplevelse var att lärarinnorna inte alls tyckte om min son, kanske helt ovetande om detta. De saknade båda förmåga att visa empati och förståelse i mötet med mig.
Om inte detta kommer till stånd – om inte ni lärare jobbar för ett förtroligt möte utan aggressivitet och ilska, kan hem och skola inte samarbeta. Då spelar det heller ingen roll att barnet får betyg redan från förskolan.
Ett varmt föräldrarsamtal är det som jag tror kan ge grunden för en fortsatt hygglig och trygg skolgång.
Tilltufsad förälder
5 oktober, 2008 - 03:33
Visst har jag haft utvecklingssamtal/föräldrasamatal som varit mindre lyckade eller rent av dåliga men detta tar väl ändå priset. Hur amatörmässigt och förnedrande får det bli? Hoppas att dessa lärarinnor har slutat eller lärt sig något av sina misstag.
6 oktober, 2008 - 08:26
Det Du beskriver låter absolut inte bra. Visst måste det finnas föräldrastöd när det blir besvärligt i skolan men för mig så vilar ändå huvudansvaret på skolan när det blir besvärligt i en klass. Skolan måste ta fram den kompetens och de resurser som behövs för att ta itu med det. Det kan vara åtgärder typ att dela en för stor klass, byta lokaler, sätta in extra handledning för lärare, extra resurser för elever som behöver det, osv. Föräldrarna ska ju ses som ett stöd för att komma rätt, inte som huvudansvariga för problem som uppstått. Man kan ju som förälder inte ha fjärrkontroll på sitt barn och det är sällan möjligt att vara med i skolan för att styra hela tiden. Det är kanske inte önskvärt heller.
Inga M lärare
6 oktober, 2008 - 08:30
Asch, glömde skriva att skolan också behöver få ett bättre stöd uppifrån i skolhierarkin för att kunna upprätthålla ordning och trygghet i skolan, genom en bättre lagstiftning och bättre anvisningar från Skolverket. Idag har vi inget att sätta emot riktigt stökiga elever, ingen bortre gräns. Vi kan alltså inte skydda elever från andra elever när anarki utbryter. Och det blir anarki när lärare tvingas abdikera för bråkiga elever. Vi behöver få bättre lagstöd för att sätta en bortre gräns för dåligt uppträdande i skolan.
8 oktober, 2008 - 05:17
Jag har tänkt en hel del på din berättelse och kommer varje gång fram till följande huvudproblem.
1. Lärarna agerar oprofessionellt.
a) Att använda uttryck som negativa förtolkningar som lat och att tala om egna barn är inte deras uppgift vid ett föräldrasamtal.
b) Att vara flera lärare än föräldrar vid ett samtal är enligt min uppfattning alltid fel – dÃ¥ det skapar en ojämn maktbalans.
2. Du tycks själv ha en förväntan om att lärarna ska tycka om och empatisera med dig och ditt barn.
Det är enligt min uppfattning inte heller lärarnas jobb. De skall undervisa och vara objektiva – och därmed varken tycka om eller ogilla barn och föräldrar.
Men eftersom de är de professionella(borde vara) i situationen tycker jag självklart att man kan begära almen hövlighet och medmänsklig respekt av dem – vilket du helt uppenbart inte fick.
23 oktober, 2008 - 08:42
Alla är vi människor men man får inte låta sig styras helt av sina känslor i ett yrke som lärare. Jag undrar hur vanligt sådant här är? Hur ofta tänker lärare så här utan att yppa något för föräldern? Och hur påverkar det eleven som på många vis styrs och utvecklas omedvetet efter lärarens förväntningar. Förväntar läraren sig en bråkig och lat elev så har eleven den rollen att leva upp till. En mycket ond cirkel som inte alls är en bra start under skoltiden!