Foto ur Manillaskolans arkiv. Stockholms stadsarkiv. CC: By

För en tid sedan publicerades två elevtexter på en lärardriven blogg. I texterna propagerades det begeistrat för ”entreprenöriellt lärande” – ett pedagogiskt förhållningssätt som ska genomsyra lärandet i skolan enligt läroplanen Lgr11, trots att det idag finns mycket litet vetenskapligt baserad kunskap kring ideologin.

I texterna hyllades det entreprenöriella synsättet okritiskt alltmedan traditionellt lärande ansågs förlegat: Varför sitta i en trist skolbänk, skriva meningslösa texter och höra lärare babbla när man kan lära sig hur man fixar sponsringspengar från företag och genom det rädda världen?

Då elevens lärare var en minst sagt entusiastisk förespråkare av entreprenöriellt lärande, var det kanske inte helt oväntat att eleverna uttryckte sig lyriskt. Också många begrepp som petats in i texterna vittnade om en tydlig vuxenpåverkan. Ord som ”oortodox”, ”initiativtagande” och ”pionjär” hör vanligtvis inte till den begreppsapparat en tolvåring spontant använder sig av.

Av dessa skäl ställde sig några av oss på Twitter frågande till hur självständiga tolvåringarnas tankar och texter var. Flera var upprörda då de tyckte att läraren oreflekterat använt sig av sina elever för att propagera för sin egen tolkning av den pedagogiska metoden.

Men som så ofta sker i skoldebatten vände diskussionen snabbt. Andra röster föll in och försvarade läraren. Nu handlade det istället om den ”dåliga tonen” hos de som var kritiska. Hur hade man mage att föra fram en sådan hjärtlös kritik – och det mot barn? Att kritiken över huvud taget inte rörde barnen, utan handlade om den vuxne lärarens förfaringssätt, låtsades man inte om.

Och som alltid när anklagelser om bristande etik, kränkning och hån tillgrips, tystnade som genom ett trollslag, all diskussion om själva sakfrågan. För vilken lärare vågar ifrågasätta när ifrågasättandet kallas för hat och drev och sägs handla om att attackera små barn?

Ett blogginlägg publicerades därefter där bloggskribenten i fråga beskyllde de som varit kritiska för att på ett osmakligt sätt endast vilja ”trycka till och svärta ned” både den engagerade läraren och barnen. Skribenten frågade sig: ”Är detta verkligen okej ur ett yrkesetiskt perspektiv?”

Den fråga vi skulle vilja lyfta i sammanhanget går något djupare:  Är det verkligen okej ur ett yrkesetiskt perspektiv att lärare använder sina elever för att marknadsföra sina skolideologiska ståndpunkter, sig själva eller sin skola? Det är något som Lärarnas Yrkesetiska råd borde titta närmare på, anser vi.

I en tid av hård skolkonkurrens då coachningsindustrin kraftfullt vunnit mark inom utbildningsområdet har en kultur skapats där skolor och lärare febrilt försöker profilera sig och sticka ut. I denna PR-djungel, räcker det inte längre med att ”bara” vara en god pedagog. Idag är du som lärare ditt eget personliga varumärke. Personal branding har även i utbildningsvärlden gått från en het trend till ett ofrånkomligt krav. Liksom i andra branscher gäller det att hitta sin unika nisch. Du ska inte bara skapa ditt eget varumärke, du ska också passionerat vara och leva det:

”Hon är läraren som flippar klassrummet!

Han är läraren som geotaggar i skogen!

Hen är läraren som kodar på spansklektionerna.”

Allt under förevändning att sprida och dela ”goda exempel” med varandra – SHARING IS CARING – oavsett kvalitet eller vetenskaplig evidens.

I denna märkliga tävlan om förstelärartjänster, statusfyllda lärarpris och åtråvärda lärobokskontrakt är många beredda att gå långt för att synas i mediebruset. Och för många lärare blir det mest självklara sättet att visa upp sin fantastiska och unika egenart – genom eleverna! Eleverna blir ambassadörer,  inte bara för den metod läraren valt att nischa sig med för stunden, utan för hela dennes pedagogiska persona.

I pedagogiska bloggar, poddar och filmer trängs numera inte bara lyriska lärarröster utan även utvalda, särskilt duktiga elever, vars hängivenhet, kreativitet och storverk ska spegla lärarens gärning och mission. Föräldrar är stolta. Lärare nöjda. Elever glada.

Så vad är egentligen problemet?

När skolan lämnat bildningskulturen till förmån för en alltmer aggressiv reklam- och marknadsföringskultur blir gränsen för vad som bara är ett trevligt pedagogiskt exempel och vad som i slutändan blir ett krasst utnyttjande av barn alltmer hårfin och det kritiska tänkandet får stryka på foten.

För då det inom bildningstraditionen handlade om att just kritisera, problematisera, granska och bedöma, handlar marknadsföringskulturen istället om att hylla och lyfta. Den kritiska diskussionen måste helt enkelt utebli eftersom lärarnas personliga varumärke tar skada av det, även om det är den pedagogiska metoden som de facto kritiseras. Den olyckliga sammanblandningen av lärarens person och lärarens yrkesutövning landar i ett:  ”Jag ÄR det jag GÖR! ”. Med ett sådant synsätt blir allt ifrågasättande ett personangrepp.

Förutom det uppenbart felaktiga i att barn används för vuxnas syften, uppstår även en rad andra etiska dilemman då publiceringsivern inom skolan blivit nästintill religiös:

– Vågar man som barn säga nej till att publicera sig på nätet när ens lärare brinner för idén att eleverna ska dela sina skolarbeten med ”verkliga läsare”?

– Hur mycket av det som ett barn skapar och publicerar tar utgångspunkt i deras lärande och hur mycket handlar om marknadsföring?

– Kan man som 12-åring ta ett publicistiskt ansvar och hur ska detta i så fall se ut?

– Kan man som barn avgöra hur mycket av sig själv man vill dela med sig av på nätet – i synnerhet när uppgifterna man får är styrda från lärarhåll?

– Hur känner barnen om de senare inte kan stå för det de skrivit på nätet?

Det vilar ett tungt ansvar på läraren ifråga när elever ska publicera sig på nätet i skolans regi. Därför är detta frågor vi tror är ytterst nödvändiga att diskutera för Sveriges polariserade lärarkår, då helst utan skygglappar eller anklagelser om hat, drev och ”dålig ton”. Och utan att använda barnen som sköldar i detta viktiga samtal.

Hur gick det då med läraren som blev föremål för sådan livlig debatt? Jo, dagen därpå publicerade hon en film med sina elever. Efter att ha presenterat gårdagens brokiga twitterdiskussion som ett illasinnat ”drev”, lät hon sina elever svara på frågor inför kameran om vad de tyckte om att vuxna betedde sig så här illa.

Filmen är talande då den tydligt visar på vilket sätt lärarpåverkan kan ske. Eleverna sköter sig exemplariskt – de är både verbala och engagerade – och fullkomligt överens med läraren om precis allting. Något annat hade, givet ”diskussionens” förutsättningar, inte heller varit möjligt.

Och när så sker i en klassrumsdiskussion att alla elever tycks tala med en röst, bör det vara lärarens roll att föra in nya och fler perspektiv, belysa olika sidor av saken, lyfta argument som strider emot elevernas konsensus.

En pedagogisk klassrumsdiskussion har ju inte syftet att eleverna ska lära sig att bekräfta en förutbestämd tes. Snarare ska den vara intellektuellt utmanande och tankeutvecklande till sin natur. (Om det nu ens är lärarens uppgift att sitta och diskutera sina egna personliga pennfajter på twitter med 12-åriga elever, på lektionstid.)

Eller som Yrkesetiska rådet skriver: ”Det är alltid viktigt att den relation som skapas inte får utnyttjas på något otillbörligt sätt och att makt och beroendeaspekter beaktas. Det är också viktigt att ständigt aktualisera yrkesetiska överväganden gällande elevers, föräldrars och lärares integritet.”

Filippa Mannerheim, lärare och journalist
Kettil Mannerheim, lärare och arkivpedagog