Igår lämnade jag tillbaka elevernas analyser av romanen Gömda. De hade fått i uppdrag att diskutera den utifrån faktionslitteraturbegreppet – hur skall vi förhålla oss när linjen mellan dokumentärt skrivande och fiktion inte längre är glasklar? Varje elevark hade jag klottrat fullt av synpunkter, frågor, instruktioner, råd och strykningar. 

För nu var det dags för det verkliga arbetet – nämligen omarbetningen!

-Skriv ut, läs igenom, arbeta om! Fundera, diskutera dina uttryck med en kompis, utveckla, stryk och jobba med språket. Höj textens kvalitet ett snäpp eller två! Jag som din lärare har lagt 40 minuters arbete på varje analys för att ge dig kvalitativ feedback. Nu är det din tur att lägga minst två timmar på omarbetningen. Det är så ett arbete blir riktigt bra! Det är med språket du förmedlar din kunskap alltså måste du jobba så här i alla ämnen, inte bara i svenska.  Lyft diskussionen! Dra egna slutsatser! Och kom ihåg – jag är journalist men inte någon gud. Tycker du att jag har fel i något förslag jag har på omarbetning får du jättegärna säga det men du måste motivera hur du tänker. Jag går runt och handleder – sätt igång, nu ska våra texter bli kanon!

För många elever är detta ett helt nytt sätt att arbeta på. De är vana att få ett litet VG längt upp i kanten på sin uppsats och så är den uppgiften klar och vi går till nästa! Pling! Så var det när jag gick i skolan och så är det i många klassrum än idag.

Men jag som skrivande journalist vet att det stora arbetet börjar när texten är ”klar”. Och självklart ser jag att de elever som lär sig jobba på detta vis snabbt blir mycket bättre. Feedback är helt enkelt en pil framåt och den funkar sporrande för nästan alla elever. Det är skönt att forskningen visar på detsamma.

På dagens DN debatt skriver nämligen forskarna Christian Lundahl och Anders Jönsson:

”I de fall där feedback dels ges regelbundet, som en del av undervsiningen, och dels ger information både om vad eleven gjort samt vad hon skulle kunna göra bättre framöver (så kallad feedforward) har man visat på stora positiva effekter för elevernas lärande – faktiskt bland de allra största överhuvudtaget när det gäller olika insatser i skolan.”

Min erfarenhet med eleverna är detsamma. Feedback är alltid individanpassad och också ett ypperligt sätt att konkretisera de för eleverna ganska svårbegripliga kriterierna: Här har du verkligen visat att du har ett varierat och rikt ordförråd (VG)! Ser du vad fint detta stycke fungerar i sitt sammanhang! Här har du jobbat mellan konkret och abstrakt genom att använda dig av ett talande exempel. Bra! Glöm inte att litet smidigare hänvisa till ditt källmaterial bara (G).

Så visst känns det bra att engagerat och tidskrävande arbete lönar sig.

Vad som dock inte känns så bra är att bedömning och feedback blivit omodert och betygsstämplar och moralkakor förs upp på agendan som pedagogiska instrument. I synnerhet när forskningen visar att betyg till och med kan ge negativa effekter för lärandet eftersom det i många fall kan påverka elevernas självkänsla negativt. Frågan är varför dessa forskningsresultat inte alls är relevanta för vår regering i deras satsning på en ny och bättre skola.

I sin iver att vifta med tydliga och spikraka pekpinnar och genom detta skaffa sig enkla väljarpoäng, glömmer dessa skolmoralens väktare det allra viktigaste nämligen själva lärandet och kunskapsutvecklingen. Som pedagog känns det fruktansvärt. Som förälder skulle jag verkligen dra öronen åt mig och fundera en eller två gånger på vilken skola jag vill sätta mitt barn i. En skola som är utformad efter Björklunds eget tycke (av med mössan in med moralen, skärp dig unge!) eller en skola som bygger på empirisk och teoretisk grund?

”Betygsfrågor brukar utredas antingen av parlametarisk sammansatta kommittéer eller av experter. Allt för att inte betygen ska användas till populism” skriver Christian Lundahl och Anders Jönsson som ger regeringen icke godkänt i denna fråga.

Som pedagog hoppas jag verkligen att fler nu reagerar. Det är helt enkelt för många luckor på för många ställen i regeringens satsning på Sveriges nya ”kunskapsskola”.

Filippa Mannerheim, gymnasielärare och journalist