Vems ansvar är det att få eleverna att lyckas i skolan? Svaret på den frågan varierar antagligen beroende på till vem vi ställer frågan. Några svarar säkert att ansvaret är föräldrarnas. Några svarar lärarna. Andra svarar eleverna själva. Ytterligare svar som vi nog kan tänka oss att få är skolledarnas, politikernas och möjligen något ytterligare svar.
Jag menar att alla svar i någon måtta är korrekta. Alla ovan nämnda har ansvar för att eleverna lyckas i skolan. Men då kan vi skärpa tonen lite och ställa frågan om vem som har det största ansvaret för att eleverna skall lyckas i skolan. Då blir det ju svårare att ducka för obehagligheter. Då blir det nästa oundvikligt att man, om man vågar svara, måste peka ut någon grupp som ansvarig vilket i sin tur ju gör att man skuldbelägger denna grupp för skolans/elevernas misslyckanden.
Vad tycker jag då? Ja, min ryggmärg gör att jag svarar politiskt korrekt och använder mig av svaret att alla är ansvariga. Inte minst jag själv som rektor. När jag då får följdfrågan ”Hur gör du för att lösa problemen?” blir det omedelbart mycket svårare att vara neutral. Detta för att det jag gör för att lösa ”problemen” normalt sett har att göra med den direkta undervisningen i klassrummet. Javisst, ibland måste jag göra vissa organisatoriska saker som att dela på en grupp eller så. Men nästan jämt så är lösningen att få läraren att justera eller ändra på sitt upplägg i undervisningen (om vi bortser helt från de fall då det är eleverna själva som omöjliggör kunskapsinhämtning).
På min skola har vi många elever som lyckas fantastiskt bra i skolan. Skälet till detta är att dessa elever tar stort ansvar för studierna och att lärarna sliter hund och gör fantastiska insatser. Men samtidigt har jag en del elever som helt misslyckas med studierna. En grupp av dessa som misslyckas gör så för att de ej har struktur kring sig i sina liv. Skolk, social misär och annat ställer till det. Ibland kan det till och med vara så att eleven inte har förutsättningarna rent intellektuellt. Men en annan grupp som misslyckas gör det trots att de försöker allt vad de kan. Trots att de lägger ner både tre, fyra, fem och fler timmar per dag med läxor. Vems är ansvaret då?
Jag svarar att ansvaret då i huvudsak är lärarens. Om en lärare via sin normala undervisning är oförmögen att nå eleven måste lärare förändra sin undervisning. Så är det bara. Jag talar här inte om stora grupper och klasser där nästan alla elever klarar sig bra medan någon enstaka elev faller utanför. De situationerna är vanliga och mycket svåra att lösa. Då talar vi oftast om ”individualisering” och annat som är extremt svårt att uppnå. Nej, jag talar om när en lärare misslyckas gång efter gång med att få hela grupper att nå mål och uppvisa kvaliteter.
Ett exempel på detta på min skola är en lärare som inom sitt ämne är en av fyra lärare. De tre övriga lärarna får mycket bra resultat på sin undervisning. De utmanar sig själva och eleverna konstant och eleverna når nya höjder varje år. Men min exempellärare hon får ca 50 % IG på sina grupper, eleverna beter sig mycket illa mot henne och varandra, dålig arbetsmiljö och bråk är vanligt. När jag talar med eleverna så menar de att läraren är bedövande tråkig, bryr sig inte om eleverna och så vidare. När jag talar med läraren så menar hon att eleverna är hemska. När vi försöker få läraren att justera sitt sätt att undervisa (hon arbetar med läroboken och föreläsningar och enbart detta) så menar hon att det alltid har gått bra på hennes sätt (inte under mina fem år i alla fall). Vi försöker få henne att jobba med IKT, exkursioner, laborationer, filmer och så vidare. Hon kan ej ta till sig detta utan kör på i sina gamla hjulspår och misslyckas år efter år. När vi pressar henne att förändra sig blir hon sjukskriven några veckor. Därefter försöker hon göra som skolledningen och kollegorna vill men efter några dagar är hon tillbaks till ruta ett.
Verkligheten verkar vara så att det visar det sig att en liten grupp lärare är oförmögna att göra någon som helst förändring i sitt sätt att undervisa. Sättet som de undervisar på når ej fram till eleverna. Eleverna tycker att undervisningen är tråkig, oinspirerad eller bara rent omöjlig att förstå. När jag arbetar med dessa lärare att utveckla sin undervisning mot ett mer elevtillvänt sätt så verkar det allt som oftast helt omöjligt för dessa lärare att förstå vad jag talar om. Vaddå fånga elevernas intresse? Vaddå göra det mer intressant och roligt? Vaddå göra det relevant?
Därför ställer jag mig frågorna om vems ansvar det är att eleverna skall lyckas i skolan. Många lärare, elever, föräldrar, skolledare, elevvårdare och så vidare gör sitt allra bästa för att eleverna skall lyckas men med de lärare som inte är förmögna så vet vi redan från början att det inte går och att eleverna kommer att misslyckas. Vems är ansvaret då?
Rektorn som tjänstefördelar läraren som ej har förmågan? Politikerna som har skapat arbetsmarknadslagar som ej tar hänsyn till tredje part (eleverna)?
Eller kanske…läraren själv?
Rektor
7 oktober, 2010 - 08:53
Jag tror det vore dåligt för den svenska skolan om vi gick över till 40 timmars arbetsvecka (tid som arbetsgivaren förfogar över) och därmed också för elevernas resultat. Likadant gäller arbetsmarknads lagarna som jag tror vi behöver för att inte få rena cirkusen på svensk arbetsmarknad. På vilket sätt tar inte arbetsmarknads lagarna hänsyn till eleverna?
Huvudansvaret för att eleverna lyckas ligger på oss som lärare. Men vi måste ha förutsättningarna för att ta detta ansvar. Dom förutsättningarna finns inte idag. Vi måste bli av med en del av det administrativa arbete som vi har idag. Ett exempel är dom här åtgärds programmen. Ska vi lägga två timmar på att formulera ett sådant program eller ska vi lägga dessa två timmar på att faktiskt ge den elev som har problem den hjälp och det stöd den behöver genom till exempel mer undervisning? Och sen måste politikerna hålla sig borta från skolan. Det är vi som är utbildade pedagoger som måste få ta ansvar för hur det fungerar i skolan.
/Frekar06
7 oktober, 2010 - 02:17
”Jag talar här inte om stora grupper och klasser där nästan alla elever klarar sig bra medan någon enstaka elev faller utanför. De situationerna är vanliga och mycket svåra att lösa. Då talar vi oftast om ”individualisering” och annat som är extremt svårt att uppnå.”
Rektor, de lärare som inte individualiserar undervisningen, vilket är fullt möjligt att göra, bryter mot Läroplanen. Det är extremt tydligt skrivet att undervisningen ska vara individanpassad. Vi kan inte bortse från detta, även om en hel del skolor försöker skylla ifrån sig på att dom inte har resurser nog. Det som står i Skollagen och i läroplanen är det som gäller. Detta ska vi i skolan följa. /Frekar06
7 oktober, 2010 - 04:07
Frekar!
Jovisst går det att individualisera. Jag kräver det också av mina lärare. Men bara för att en lärare individualiserar betyder det inte att man klarar av att nå alla elever. I en grupp/klass har vi oftast ca 4 – 5 nivåer som läraren måste nå = Individualisera. I verkligheten kan det dock vara så att en tänkt individualisering inte når målet. Det vill säga en lärare försöker individualisera och arbeta utefter det läraren (ofta tillsammans med flera lärare och specialpedagoger) anser vara rätt och lämpligt. Trots det kan det efter ett tag visa sig att så inte är fallet utan man måste försöka med någonting annat. Så kan det gå till när vi misslyckas med elever också. Är det ok? Nej! Är det sant? Ja! Varför är det sant? Tja, jag tror att vi är många som ibland stöter på en särskilt komplicerad elev som har en problematik som vi ej känner igen. Det kan röra sig om en diagnos vi tidigare ej hört talas om (Asperger, ADHD, Tourettes, CVI och så vidare) eller särskilda medicinska skäl som gör att eleven helt enkelt inte är på skolan så ofta och gör det svårt för oss att kommunicera med mera.
Det enda vi kan göra är att försöka så mycket vi kan att minimera de situationer där vi missar elever som därmed riskerar att misslyckas att nå sina mål.
7 oktober, 2010 - 05:58
Rektor. Det är precis som du säger att vi ibland stöter på särskilt komplicerade elever (med till exempel ADHD). Men att vi inte hört talas om en diagnos är ingen ursäkt för att vi inte klarar av att hantera dessa elever. Det som ofta händer när man stöter på elever som av olika skäl är i behov av särskilt stöd är att man sätter dom i en mindre undervisningsgrupp.
Det menar jag är ett helt felaktigt sätt att hantera problemen på. Att som lärare, även om det sker i samråd med kollegor, fatta beslut om att exkludera en elev från sin klass och sätta denna i en mindre grupp är samma sak som att skyffla över ansvaret på någon annan. Enligt läroplanen är jag som lärare skyldig att se till att eleverna får en undervisning som är anpassad efter deras förutsättningar och behov. Det ansvar som kommer av denna skyldighet kan inte jag lägga över på någon annan. Att lägga över ansvaret för dessa elever på någon annan vore oansvarigt av mig som lärare. Därför kommer jag å det bestämdaste motarbeta exkludering av elever till särskilda undervisningsgrupper när jag kommer ut som lärare, en uppfattning som jag menar har stöd i den pedagogiska forskningen.
Sen räcker det inte att vi lärare skaffar oss bättre kunskaper om elever i behov av särskilt stöd och framförallt om olika funktionshinder (vilket ju är en förutsättning för att vi ska kunna hantera elever med olika svårigheter). Även eleverna behöver ha kunskap om olika funktionshinder och de funktionshindrades situation i dagens samhälle. Där finns mycket stora brister att rätta till i den svenska skolan. Jag vill att det ska bli obligatoriskt i åtminstone den första kursen i Samhällskunskap att ta upp de funktionshindrades situation i samhället. För vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Här krävs drastiska åtgärder för att elever i behov av särskilt stöd och funktionshinder ska kunna nå målen, något som varje elev har rätt att göra. /Frekar06
8 oktober, 2010 - 06:38
Jo, Frekar, ibland när vi får elever med multipla problem så misslyckas vi faktiskt trots våra hårda ansträngningar. Ett exempel som jag kan ta är här om året när vi fick en elev som hade CVI (googla det), epilepsi, tvångstankar och, troligen, aspergers. Till det kom att eleven hade föräldrar som stretade emot att göra en utredning. Eleven fick sin diagnos i år två på gymnasiet (bara det en katastrof. Vad hade man gjort i grundskolan?). Den eleven hade många strategier för att lösa sina studier. Att hon fick bra resultat hade ingenting med oss som skola att göra eller lärarna. Det var helt hennes egen förtjänst när vi ej nådde henne. När hon sedan kom upp i år tre så blev det helt plötsligt extremt problematiskt i och med att flera av de kurser hon hade där (framför allt Sv C, Hi C och projektarbetet) var på en, för henne, allt för abstrakt och samtidigt konkret nivå att hennes resultat kraschade. Vi hade Specialpedagogiska skolmyndigheten här vid många tillfällen för att hjälpa oss vidare. Eleven klarade sig också hjälpligt till slut men hennes betyg blev lägre än det skulle behövt bli.
Vad vill jag ha sagt med detta: Jo, i teorin skall och kan vi nå alla elever och lösa allas problem. I praktiken klarar vi inte av detta då vi är människor och vi tolkar vår omvärld vilket gör att vi ibland tolkar fel.
Att sen, som du beskriver, ta ut en elev med behov från sin ordinarie grupp till en ”specialgrupp” är inte någonting vi gör och kommer aldrig att göra. Istället är det ju extra stöd genom sittningar med lärare och specialpedagorer utöver lekionerna som behövs.
Jag tycker dock att du förytligar och förenklar problematiken med funktionshinder genom att baka in den i samhällskunksapsundervisninger som någonting som löser problemet. Det gör det inte. Det finns så många olika problemområden att det skulle bli på tok för snuttifierat för att överhuvudtaget ge någonting. Märk väl, när vi fick reda på diagnosen CVI fick vi 4 tvåtimmarssittningar med Specialpedagogiska skolmyndigheten för att lärarna skulle förstå problemen och börja arbeta med pedagogiska strategier.
Istället bör vi nog göra som vi gör idag. Idrottsämnet tar upp vissa funktionshinder, psykologiämnet andra men att vi, när problemen uppstår, tar särskilt ansvar för att informera alla berörda om det specifika funktionshinder som berör dem.
8 oktober, 2010 - 11:16
Rektor. Skolverket har i en rapport konstaterat att bristerna är samma i den svenska skolan som de var för tio år sedan. Att då göra som du vill göra och fortsätta på samma sätt som idag är inte att ta ansvar för den svenska skolan. Situationen för elever i behov av särskilt stöd och med funktionshinder i den svenska skolan är inte bra och det är dags att vi vidtar kraftiga åtgärder för att få bukt med den här situationen. En av de åtgärderna menar jag bör vara att ge undervisning om de funktionshindrades situation i samhället i Samhällskunskap.
Den svenska skolan behöver förändras i grunden. Vi måste börja anpassa den svenska skolan till det moderna och digitala kunskapssamhället. Men de som vill förändra skolan i den riktningen blir dessvärre motarbetade just nu. Detta sker inte minst genom att allt fler skolor förbjuder mobiltelefoner i skolan som är ett väldigt intressant och viktigt verktyg i undervisningen. Den censur som många skolor ägnar sig av på Internet och av sociala medier (såsom Wikipedia, Twitter och Facebook) är ett annat exempel på hur skolor aktivt motarbetar förändringar. Censur av Internet är inte förenligt med den demokratiska värdegrund vi i skolan ska förmedla till eleverna. Att vi sedan går i en riktning mot en allt tuffare skola med slumpvisa drogtester av elever införs och drogpolicys där eleven inte är oskyldig till motsatsen bevisats är för mig obegripligt.
Om vi inte snabbt vidtar åtgärder så tror jag att vi riskerar en mycket allvarlig kris, likt den som musikindustrin och filmindustrin, nu befinner sig i. Den unga generationen förväntar sig att man anpassar sig till den digitala miljön. Det som går emot denna fantastiska utveckling på teknikens område och vägrar anpassa sig kommer förr eller senare hamna i kris och vi riskerar på sikt att helt förlora elevernas och deras föräldrars förtroende. Jag är allvarligt oroad över att vi redan idag har förlorat de funktionshindrades och de elever i behov av särskilt stöds förtroende till stor del. Att skolan tappar i förtroende är inte bara skolans fel, utan ett ansvar för det ligger också i hög grad på politikerna och på Skolverket som inte haft många rätt de senaste 30 åren. Frekar06
8 oktober, 2010 - 12:45
Nej, Frekar. Jag vill inte att vi skall göra samma misstag som vi redan gör idag. Idag är problemet att vi inte gör någonting eller att vi inte gör tillräckligt. Det jag vill, om du läste noga, är att rikta in kompetenshöjningen där, och när, den behövst istället för att snuttifier kompetensen till ett ingenting.
8 oktober, 2010 - 04:17
Varför länkar du till en artikel på aftonbladets hemsida där olika skolor anges och sedan lyfter fram en lärare på din skola? Det innebär ju att det är möjligt att ringa in den lärare som du sågar med fotknölarna. Märkligt beteende från en rektor. Lite etisk hänsyn kanske vore på sin plats
Sedan är det också märkligt att du lägger ansvaret på läraren, även efter alla påtryckningar. Bevisligen har ju påtryckningarna inte givit något resultat och det är det väl ditt ansvar som rektor att friställa personen i fråga. Förstår inte hur man som rektor kan låta en person fortsätta arbeta som lärare om läraren i fråga konstant misslyckas.
8 oktober, 2010 - 04:47
Jo kanske men nu är det så att det inte är jag som länkat utan redaktören för DS och artikeln har ingenting med min text att göra.
Att sen tycka att jag skall lösa problemet med en ej fungerande lärare genom att friställa vederbörande visar bara att du ej känner till våra arbetsmarknadslagar. Jag kan upplysa dig om att en arbetstagare har rätt att vara hur dålig som helst. Det ser jag ofta inom mitt eget skrå men också bland lärare. Jag har ej rätt att friställa en av min personal utan synnerliga skäl. Att du ej klarar av arbetet anses, otroligt nog, inte vara ett synnerligt skäl.
Så, varför låter jag en lärare misslyckas igen och igen? Jo, eftersom en lärare kostar mig ca 500 000 kronor om året med alla avgifter så har jag inte råd att anställa en ny som går paralellt med de ej fungerande. Så eländigt kan ekonomistyrning vara.
8 oktober, 2010 - 07:14
Trofinios!
Att observera: ”Rektor” är är inte ansvarig för länkningen. Det vi på DS som har valt att länka till artikeln i AB. Vi är ledsna om du tyckte att det var för svag anknytning till inläggets innehåll. (Som för övrigt är oerhört intressant och viktigt att diskutera!)
Vad gäller att ”lägga ansvar på läraren” så måste jag hålla med Rektor i detta – jag har själv som lärare slitit mitt hår över kollegor som inte gör sitt jobb men som ändå gör så att säga ”sitt jobb” och därför blir onårbar. Vad finns att peka på? ”Du är inte engagerad! Eleverna tycker illa om dig! Du är inte intresserad av lärande, bara av att beta av ämnesstoff!”
Det duger inte för en uppsägning, det lovar jag.
Tyvärr är det sant som ”Rektor” skriver: ”En arbetstagare har rätt att vara hur dålig som helst.” Och vi kollegor, liksom skolledningen, tar smällarna.
Å andra sidan ”Rektor” – en REKTOR har också rätt att vara hur dålig som helst. Bara det inte lyser rött i budgetsiffrorna som skickas vidare uppåt! 🙁
8 oktober, 2010 - 09:35
Filippa: Som vanligt är vi i stort sätt överens. Det jag tror är oerhört viktigt är att hitta en balans mellan fokuset på eleverna och fokuset på ämnet. Båda är väldigt viktiga. Men det är väldigt svårt att hitta den balansen. För det blir fel om man inte hittar den balansen. //Frekar06
9 oktober, 2010 - 07:02
Frekar06! Har funderat litet på en sak som du skrev: allt fler skolor förbjuder mobiltelefoner i skolan som är ett väldigt intressant och viktigt verktyg i undervisningen. Den censur som många skolor ägnar sig av på Internet och av sociala medier (såsom Wikipedia, Twitter och Facebook) är ett annat exempel på hur skolor aktivt motarbetar förändringar. Censur av Internet är inte förenligt med den demokratiska värdegrund vi i skolan ska förmedla till eleverna.”
Jag håller verkligen med dig om att vi lärare måste undervisa våra elever i det samhälle de ska verka i. Något annat är absurt. Men är det verkligen så att många skolor har liknande censurregler för typ Wikipedia???
Mobilförbud har jag hört talas om (var på en intervju på en skola som hade den regeln – helt galet – oj vad viktiga de är i min undervisning och gissa om jag inte fick jobbet, haha) – men INTERNET? Förbjuds det också eller är det bara så att lärarna inte vill jobba med det som verktyg.
Vad är din erfarenhet här Frekar06? Rektor? Ni andra?
9 oktober, 2010 - 09:38
Jag märker att du och jag har samma erfarenheter, Filippa. Tragiskt men sant. Du skricer också att en rektor också har rätt att vara hur dålig som helst. Helt korrekt. Jag insinuerar också det när jag skriver ”Jag kan upplysa dig om att en arbetstagare har rätt att vara hur dålig som helst. Det ser jag ofta inom mitt eget skrå /…/” i en kommentar ovan. Jag har ju tidigare i en annan krönika ondgjort mig över mina kollegor som jag ofta kallar för pärmbärarrektorer. De har inget egentligt intresse för pedagogik, skolutveckling eller elever. De är intresserade av att ha kvar sina jobb. Enbart! Dessa rektorer är väldigt vanliga och det är en sorg att inse det.
Angående frågan om mobiler, internet och det digitala klassrummet så pågår ju idag en formidabel revolution på området. I städer som Nacka och Falkenberg är man långt, långt framme med bärbara datorer till alla elever. Men även Helsingborg, Lund, Malmö, Göteborg, Västerås och så vidare har ju kommit dithän att man inser att elever behöver vara digitala och nu satsar väldigt många kommuner på detta. Bromsklossen? Lärare utan digital kompetens och rektorer utan visioner.
Frekar, detta kan bli din kallelse i livet, att få fler att förstå att vi inte har ett val – digitalt eller inte – valet är redan gjort via samhällsutvecklingen.
9 oktober, 2010 - 09:48
Fillippa,
”Vad finns att peka på? ”Du är inte engagerad! Eleverna tycker illa om dig! Du är inte intresserad av lärande, bara av att beta av ämnesstoff!”
Det duger inte för en uppsägning, det lovar jag.”
Det står i Rektors text vad det finns att peka på….
Rektor beskriver en situation där upprepade försök har gjorts att få läraren att ändra sig. Det går att peka på att lärarens undervisning inte fungerar, 50 % IG medan de andra lärarna har strålande resultat. Den starka kontrast i resultat är något som absolut kan pekas på, då elever slumpmässigt utvals vilka lärare de får, d v s som motargument kan inte användas att läraren medvetet har tilldelats ”svaga” elever
Här föreligger personliga skäl som grund för uppsägning, läraren missköter sitt arbete. Först måste givetvis omplacering beaktas. För några år sedan jobbade jag på en grundskola där en lärare inte klarade att utföra arbetet tillfredsställande, följaktligen blev personen omplacerad och slutade sedan på eget bevåg. Åtgärden att omplacera tycks dock inte vara möjlig av ekonomiska skäl i Rektors fall. Men då är det ekonomi som sätter stopp och inte någon princip om att det är omöjligt att göra något åt dåliga lärare.
Angående länkningen. Står det ”På min skola har vi många elever som lyckas fantastiskt bra i skolan.” utgår givetvis läsaren från att skribentens skola är en av de som anges Aftonbladets artikel. Detta borde inses och följaktligen åtgärdas för att undvika missförstånd.
Vidare skriver du: ”Har funderat litet på en sak som du skrev: allt fler skolor förbjuder mobiltelefoner i skolan som är ett väldigt intressant och viktigt verktyg i undervisningen. Den censur som många skolor ägnar sig av på Internet och av sociala medier (såsom Wikipedia, Twitter och Facebook) är ett annat exempel på hur skolor aktivt motarbetar förändringar. Censur av Internet är inte förenligt med den demokratiska värdegrund vi i skolan ska förmedla till eleverna.””
Allt fler? Censur av Internet? Har du någon empirisk undersökning du kan luta dig mot för att backa upp att det är några sorts neo-ludditer som har tagit över skolan? Jag säger varken bu eller bä eftersom jag bara kan utgå från min lilla verklighet och inte vet hur det ser ut i landet som helhet, men på vår skola finns inga tendeser i den riktigt du beskriver.
9 oktober, 2010 - 09:58
Trofinos, jag lovar dig att personliga skäl inte är tillämpligt på lärare utan lärarkompetens. Det är nämligen så att arbetsgivaren har ansvar för att fortbilda denna lärare i all oändlighet tills den klarar arbetet. Uppsägning på personliga skäl är istället tillämpligt när en lärare till exempel är alkoholist, sexist och så vidare. Det vill säga när man har ett beteende som går i strid med yrket. Men, inte heller det går utan att arbetsgivaren måste sätta in oändliga insatser även om lärarens (eller annan yrkesgrupp) problem är helt utan koppling till arbetet (exempelvis alkoholism som beror på en skilsmässa).
OCH om du skall säga upp någon måste det först till en skriftlig varning med alla regler som hör till dessa (förhandlingar med facket). Nej, det är en omöjligt situation, helt klart. Trofinos, du behöver inte försöka övertyga mig att du har rätt och jag har fel i och med att jag har försökt säga upp ca 5 medarbetare under mina år som rektor. Resultatet av dessa försök har blivit att ingen blivit uppsag. LR har bråkat och skolan fått kostnader (i och med att jag normalt tar bort läraren från elevgrupp när sådant sker men jag har ju inte råd med mer än en lärare som inte undervisar per år). Vems ansvar är det att det blivit så? Först och främst är det ju de rektorer som anställt den personal som ej fungerar som sedan andra rektorer ärver vid jobbyten. Dessuto tycker jag som rektor anser att det är lärarfacken som helt avstår att se på elevernas behov utan bara stödjer sina medlemmar helt utan reflektioner.
9 oktober, 2010 - 10:41
Rektor,
AD anger bl a ordervägran, samarbetssvårigheter eller oduglighet som saklig grund för uppsägning. Oduglighet kan vara sakligt grundad, om den anställdes insatser väsentligt understiger vad en normalgod anställd kan klara av. Din lärare verkar kvalificera för oduglighet.
Men, jag har givetvis ingen insyn i den situation du beskriver och kan därför inte bedöma den mer ingående. Och jag har heller ingen anledning att misstro dig när du beskriver de svårigheter det innebär att säga upp en lärare. Huruvida din kritik av lärarfacken stämmer kan jag inte heller säga, men givetvis är det inte försvarbart om man försvarar en lärare in absurdum, elever har rätt till en bra utbildning och om en dålig lärare står i vägen härför måste givetvis något göras åt saken.
9 oktober, 2010 - 10:53
Rektor,
Förresten, jag antar du som rektor ställer dig positiv till regeringens förslag om ett introduktionsår för blivande lärare där rektor får möjlighet att göra en lämplighetesbedömning av läraren, och där godkänt betyg krävs för att kunna erhålla lärarlegitimation.
9 oktober, 2010 - 11:02
Själv skulle jag önska att det vore skyhöga intagningspoäng till lärarhögskolan! OCH att det också utfördes ett lämplighetstest genom intervjuer. Usch, vad hårt det låter. 🙁 Men det är så oerhört viktigt vilka som utbildar våra unga. Och många av dem är faktiskt varken intresserade av ungdomar eller pedagogiska frågor – endast att få tjata om sitt ämnesstoft!
9 oktober, 2010 - 11:06
Svar ja, Lämplighetsbedömning av alla yrkesgrupper är naturligtvis rimligt. I synnerhet när vi arbetar med andra människor.
9 oktober, 2010 - 12:02
Vill man höja läraryrkets attraktionskraft för att få duktiga elever att efter gymnasiet välja lärarbanan så kan man inte, som regeringen gör, ignorera det ekonomiska motivet när utbildning väljs. Men genom svaga fackförbund, kommunaliseringen och friskolereformen har svenska lärarlöner så hamnat på efterkälken att ett rejält lönelyft för att komma i nivå med t ex övriga nordiska länder, är omöjligt att propagera för eftersom det skulle skapa inflation (lärarkåren är helt enkelt såpass stor). Vidare skulle andra fackförbund skulle protestera.
Vad vi nu bevittnar är massor av fåfänga försök från regeringen att öka attrakationskraften hos yrket vilka endast kommer ha marginell effekt. De tunga argumenten för de flesta med bra betyg som väljer högre utbildning kommer ändå vara om det framtida yrket verkar intressant OCH om det utlovar en god lön. Är det värt att ta studiemedel i 4-5 år för en ingångslön på 22000-23000 kr? Svaret för många begåvade ungdomar kommer att vara nej.
Nu kan man invända och säga att läraryrket är speciellt och endast de som har ett brinnande intresse för ungdomar och pedagogiska frågor bör bli lärare, varför det är bra om man får bort människor som väljer yrket av andra motiv. Problemet är gruppen människor som brinner för yrket inte är tillräcklig stor för att täcka upp hela lärarkollektivet som idag består av över 100000 i antal. Frågan blir då vilka man vill ha som lärare utöver de som brinner för yrket. De mer begåvade givetvis eftersom det finns goda skäl att dessa kommer att utföra ett bättre arbete än de mindre begåvade. Följden blir att lönen därför kommer att spela en avgörande roll för att höja nivån i skolan.
9 oktober, 2010 - 12:22
Trofinos! I detta har du helt rätt. Enklaste lösningen på skolans problem är att ställa mycket högre krav på de som arbetar där men samtidigt, på ett bräde, ge alla 10 000 kr mer i månaden än det de har idag. Så gör man en fungerande quick fix men den är dyr.
9 oktober, 2010 - 02:28
Filippa: Det har florerat en hel del uppgifter om detta på nätet och i media. Vet att det finns uppgifter om hur många skolor det är som förbjudit mobiltelefoner, kan dock inte hitta dom nu. Ska leta vidare och så får jag återkomma om jag hittar det igen.
Trofinos: Personliga skäl kan i enlighet med LAS aldrig vara skäl för uppsägning.
Rektor: Att ta in datorn och Internet är för mig en självklarhet, så det kommer jag definitivt arbeta med ute i skolan. Min profil som lärare kommer definitivt ligga mot lärande och IT. En annan stor fråga för min del kommer bli att motarbeta integritetskränkande förslag om några sådana dyker upp och se till att det inte kommer in några formuleringar som upphäver principen om att man är oskyldig till motsatsen bevisats, något som flera skolor dessvärre nu har lyckats göra. Här är två exempel:
Ekerö kommun: ”Kan inte misstankarna undanröjas, t.ex. genom att eleven frivilligt genomgår droganalys för att befria sig från misstankar, så måste rektor anmäla misstanke om drogmissbruk hos elev till socialtjänsten.”
Kinda kommun: ”Om elev nekar till missbruk och ej ställer upp på frivilligt urinprov, kvarstår misstanke om missbruk och anmälan ligger kvar hos socialtjänsten.
Vi är däremot inte överens om introduktionsåret och den här så kallade lärarlegitimationen. Lärarna skall när de kommer ut ha tillräckliga kunskaper för att på egna ben kunna undervisa, sätta betyg och sköta övriga skoluppgifter. Om man inte kan det så är det något som är fundamentalt fel med lärarutbildningen. Sen kan det vara bra att ha en handledare som man kan fråga om råd som ny lärare, men det ska inte vara obligatoriskt. Lärarlegitimationen kommer som jag ser det inte att höja lärarnas status. Slutsatsen för mig är klar. Lärarlegitimation och introduktions år behövs inte. Tyvärr har regeringen lyssnat på våra fackförbund alldeles för mycket.
9 oktober, 2010 - 03:41
Frekar06 skriver: ”Personliga skäl kan i enlighet med LAS aldrig vara skäl för uppsägning.”
En anställd får inte sägas upp utan saklig grund. Saklig grund kan föreligga i två situationer: 1) arbetsbrist, och 2) personliga skäl (misskötsel av olika slag). Uppsägning p g a personliga skäl måste föregås av varning och omplaceringsförsök. Så uppsägning p g a personliga skäl är fullt möjligt enligt LAS.
9 oktober, 2010 - 05:15
Trofinios: Vi tolkade nog personliga skäl olika. Naturligtvis kan man bli uppsagd pga. misskötsel. Vad jag åsyftade med personliga skäl var till exempel sjukdom och dylikt. Sådant kan man inte bli uppsagd för. //Frekar06
11 oktober, 2010 - 10:55
@frekar06: Även sjukdom kan vara skäl för uppsägning om sjukdomen leder till att man inte klarar sin arbetsuppgift och att arbetsgivaren trots rimliga insatser för rehabilitering och omplacering inte finner arbetsuppgifter som den sjuke medarbetaren kan utföra så är det grund för uppsägning.
LAS ä r inget särskilt starkt skydd för den enskilde. Lagen är bättre på att värna fackets inflytande än att fungera som försäkring mot uppsägning.
Dessutom kommer den med väsentliga reduceringarna i det ekonomiska skyddet för de som till slut sägs upp. Arbetsgivarna satte en prislapp (bort med i princip alla avgångsvederlag, skadestånd etc) på att släppa in facket i turordningen.
11 oktober, 2010 - 10:56
Usch vilken usel meningsbyggnad i 1:a meningen. bock i kanten!
11 oktober, 2010 - 11:57
Lövet: Enligt en av dom som forskar på arbetsrätt och som vi hade på en kurs på lärarutbildningen så kan man inte bli uppsagd pga. sjukdom. Får kolla upp detta mer ordentligt. Men nu har vi lämnat skolans område och pratar juridik istället. Vi kanske ska försöka hålla oss till ämnet. /Frekar06
11 oktober, 2010 - 01:25
@frekar06: Det är i princip rätt, men inte i praktiken. Arbetsgivaren måste allstå först rehabilitera den anställde och försöka anpassa arbetssituationen. Om detta inte går pga för svår sjukdom så skall omplacering prövas. Om ingen annan lämplig tjänst finns så kan arbetsgivaren hävda arbetsbrist.
Alltså så blir du inte principiellt inte uppsagd pga sjukdom utan i praktiken uppsagd p g a arbetsbrist.
Det saknar dock i allt väsentligt betydelse för den uppsagde och sjuke f.d. medarbetaren…
11 oktober, 2010 - 01:28
Man inser att detta slår olika hårt för den anställde i småföretaget, som kanske har tre tjänster att pröva mot, respektive för den anställde i storföretaget på orten, med mer än 1000 tjänster i olika kategorier.
Det är lättare att hitta en enklare tjänst i storindustriföretaget än på ”KF:s Mekaniska”.
14 oktober, 2010 - 11:34
…och i tillägg till lagrummet i LAS runt ovanstående, så är ju LAS i stora delar dispositiv. Alltså om du som arbetsgivare kommer överens med den lokale fackpampen så… ”Exit Halta-Lotta!”
7 november, 2010 - 05:49
Herr Rektor är i farten igen. Skanderar efter än mer makt till de redan i närmast maktfullkomliga rektorerna. Vad vill Herr Rektor förvandla lärarna till? Slavar, prostituerade eller livegna? Idag verkar rektorernas huvudsakliga uppgift vara att se till att bugeten håller. Några högre undervisningsmål verkar inte finnas bland dagens frånvarande och lärarfientliga rektorer. Eleverna är inte längre elever utan kunder, och med det närmast patologiska kvasimarknadsekonomiska kvacksalveriet har ju kunden alltid rätt. Annars tar kunden sina pengar och går till nästa enhet som kan erbjuda det kunden vill ha. Detta är ju inte bra för ekonomin för kunskapsentreprenörerna. Då säger den överbetalde och likaledes frånvarande samt alltför ofta inkompetenta rektorn till den syndande läraren att bli mer kundorienterad. Så, bäste Herr Rektor! Du och ditt resonemang hör hemma i glädjekvarteren, där du är hallicken, vi är fnasken och kunderna är horbockarna.
7 november, 2010 - 07:45
Janne,
Vi är överens om att rektorer har för stor makt. Vi är också överens om att deras huvudsakliga uppgift verkar vara att hålla budget och att de inte verkar ha några högre undervisningsmål, även om det ska sägas att det finns lysande undantag från detta. Men att beskriva rektorer som hallickar, lärare som fnask och elever (kunder enligt dig) som horbockar är rena personangreppen på en två hela yrkeskårer. Sådana personangrepp tänker jag aldrig stödja eller ägna mig åt.
/Frekar06
8 november, 2010 - 06:40
Jag blir fortfarande lika förvånad över att Janne är kvar inom utbildningsväsendet. Med de erfarenheter han verkar ha så skulle åtminstone jag gå vidare i min yrkeskarriär. Men Janne nöjer sig istället med att fäkta mot väderkvarnarna och tro att det spelar roll. Det gör det inte!
28 november, 2010 - 03:21
Men vilken glad överraskning! Jag och Rektor är för en gångs skull överrens. Det är alltså lönlöst att opponera sig mot dagens ruttna skolsystem. Må ju säga att det är ett praktfullt retoriskt självmål från Rektorns sida. Tack Rektor! För en gång skull är du ärlig! Men hur orkar du med den otroliga förljugenheten? Jag skulle inte orka gå till arbetet och säga en sak men menar egentligen en helt annat. Månne karriärplanering som ligger bakom? Slicka uppåt och slå neråt med elever som tillhygge. Inte snyggt men synnerligen effektivt.
1 december, 2010 - 09:45
Vems ansvar är det att posten kommer fram? Om skolan inte klarar av att utbilda elever, kanske skolan borde ta sitt ansvar och inte skylla ifrån sig på andra. Skolpersonal tycks hellre leka socialarbetare, psykologer eller sociala fostrare(vilket de inte är utbildade för) istället för att utnyttja sina pedagogiska resurser.
Skolan borde först fråga sig vad de kan förändra hos sig själva. Det är lättare att förändra sig själv än andra. Det är ungefär steg ett i ett systemteoretiskt tänkande. Tänk på det Herr Rektor
30 januari, 2011 - 11:15
Alldeles riktig tankesätt, skolan bör granska sig själv i första hand om man misslyckas med att nå sina mål!!
Sedan detta att man borde kräva ett lämlighetsintyg av lärarna det krävs ju i många andra yrken som man har med människor att göra!!
Speciellt när eleven vistas ju en så stor del av dagen innanför skolbyggnaden!!Visst har eleven ett eget ansvar samt föräldarna men Lärarna samt rektorerna skall ha det övergripande ANSVARET!
Man borde har uppmärksammat detta att man tar varje elev som en egen individ för länge sedan, men det är aldrig försent!!
Det finns så många lärare som är HÖGST olämpliga som lärare , det tror att de flesta av oss kan skriva under!!
Med monotonaröster som man lätt somnar till eller fel pedagokik eller ingen pedagokik överhuvudtaget jag då är det bäst atten sådan lärare lämnar skolan fortast möjligt så skadorna kan minimeras!!
Detta bör andra lärare samt speciellt Rektorn vara ytterst ANSVARIG!! Jan Björklund är enligt mig en ypperlig skolminister ..kör med Raka puckar…tydlig inteför slapp..ja , rent ut sagt ..förtroende givande i mina ögon! mvh Sinikka Naumanen Författare ”Vem ska ta ANSVAR?”
29 juni, 2012 - 05:31
Jag kommentera rektorn om den oengagerade läraren. Jag blir besviken på dig. Du är rektor men du måste fråga dig hur du kan stötta på rätt sätt. En lärare som går på knäna och känner isg misslyckad blir inte hjälpt av klapp på huvudet såsom Gör såhär istället. En lärare måste få lägga upp sin udnervisning som hon tycker. Det måhända kan anses tråkigt och konservativt men det är ju bra att det finna olika sätt att undervisa på och att läarre är olika. Alla lektioner bör och ska inet vara udnerhållande och roliga. Varför underhållande. Den lärare som du hela tiden referera till har bekymemr och om du var mer personalchef så stöttar man. Var ska hon annars få glädjen och styrkan att komma igen? Var får du din styrka och glädje när saker går emot dig i skolan, när kollegor gnälelr på dig och när din chef tycker att du gör ett dåligt jobb. Mitt enkla förslag är: Uppmuntra tilld et hon gör och tala väl om läraren med alla och det inbegriper både kollegor, elever och föräldrar. Överdriv gärna och di få se en lärare som kommer att växa, en lärare som åter igen få sin status tillbaka. Du har sänkt hennes status och det är det sämsta man kan göra. Du vet vad status betyder hoppas jag, för att bli framgångsrik i sin klass. Om inte så kan jag enkelt säga att den status en lärare får, tillskriver sig, har är av största betydelse. Hur ändrar man på status. Det är det du borde lärare dig och sedan förmedla till denna lärare.