Min erfarenhet är att lärare är bra på att tiga still. Själv har jag haft några mer eller mindre galna rektorer, under mina många år som lärare. På en skola slutade fem av sju pedagoger i protest mot en vansinnig och maktfullkomlig skolledning. Det är nämligen helt omöjligt att arbeta under chefer som hotar, skrämmer och använder härskartekniker för att få sin personal att lyda.

Eller snarare, borde det vara det i alla fall. För protester inom skolans värld är i alla fall enligt mig, ytterst ovanligt, vilka missförhållanden som än råder.

Tyvärr är det sällan som vi lärare går samman och står enade när något är illa ställt på vår arbetsplats. Allt som oftast biter vi ihop, sväljer förtreten, klappar den gråtande kollegan litet medlidsamt på axeln och hoppas vid Gud att det som hände honom inte ska hända oss. Sedan smiter vi iväg och stänger klassrumsdörren efter oss. Andas ut. Till nästa problem dyker upp.

Det har faktiskt gjort mig en smula beklämd. Varför vågar vi inte säga ifrån? Feghet? Illojalitet? Lättja?

Nu har ett 20-tal av Solbergaskolans lärare vågat. I ett upprop till Stockholms stads utbildningsförvaltning berättar de om hot, repressalier och om att bli skrämda till tystnad – en situation som varat i flera år, enligt Ulf Larsson, huvudskyddsombud vid Lärarförbundet.

Förra veckan fick utbildningsdirektören Thomas Persson i uppdrag av skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) att redovisa "en samlad bild" av de senaste årens händelser på Solbergaskolan. Trots det har ingen av de fackliga representanterna blivit kontaktade. Inte heller någon av personalen på skolan. Det bådar inte gott.

Det ska oerhört mycket till innan vi lärare gör ett upprop.

Därför hoppas jag verkligen att Solbergaskolans lärares desperata rop på hjälp tas på allvar från Utbildningsförvaltningen.

Jag har själv ropat tillsammans med mina kollegor, utan att få svar. Istället fick vi gå.

Såren är djupa efter en sådan erfarenhet.

Filippa Mannerheim