Min sons stackars morfar dog i tron att den svenska skolan hade utvecklats till ett studium i navelbeskådande flummig okunskap och med det för honom sannolika ändamålet att: ”…. starka krafter inom Det nya frälset,……..,byråkratin, ser fram mot de sötebrödsdagar då folket äntligen är förvandlat till stumma lealösa lätthanterliga analfabetiska kräk?”
Så fel han hade!
För visst kan det omedelbart se ut så, i alla fall om man bara ser på den vanliga grundskolan – den där alla de normala barnen går. Vad han och många andra med honom inte visste då och fortfarande inte vet är att parallellt med denna vanliga skola så har små elitskolor vuxit fram. En av dessa är Fosie Resursskola-Lindängen.
När min son blev erbjuden plats i resursskolan trodde jag det betydde att han skulle få extra hjälp och extra lärarresurser eftersom han har dyslexi och ad-hd. Men så är det inte alls. Ordet resurs har inget med lärarna att göra – men däremot med de särskilt resursfyllda eleverna som här samlas i små elitiära grupper långt bort från de dumma och vanliga och normala eleverna.
Jag borde förstås ha insett att det var min sons intelligens som var anledningen till hans skolplacering, men det gjorde jag inte – inte förens nu när de nationella proven börjar.
För i den vanliga normala skolan anser man nämligen att eleverna är så dumma att de måste ges tid; att läsa, fördjupa sig och diskutera det nationella provets texter på förhand. – Varemot de på den elitiära resursskolan i Fosie har beslutat att deras elever är så duktiga att de inte behöver se texterna överhuvudtaget.
Så morfar hade fel, det finns visst plats för intelligenta kunskapshungrande barn i den svenska skolan. Barnbarnet är ett av dem: eliten, de resursstarka,dyslektikerna de som varken behöver förbereda sig eller ges extra tid vid provtillfället.
©Harning
Författare&Specialpedagog
Medlem av Dansk forfatterforening
