Bild: stock.XCHNG
När jag gick en kurs, för några år sedan mötte jag Janne. Han var 56 år och arbetade deltid som redigerare på ett företag i Stockholm, samtidigt som han vikarierade som gymnasielärare i mediekommunikation och textbehandling. Han var mycket omtyckt och nådde mycket goda resultat i elevgrupperna. Janne tog nämligen med sig det han arbetade med, rykande aktuellt, rätt in i klassrummet. Mål- och betygsdokument blev plötsligt begripliga för eleverna och fick relevans. Arbetslivet dök upp bakom skolbänken. Uppgifterna pekade ut mot verkligheten.
Men nu skulle Janne petas och en behörig lärare skulle anställas. För Janne var obehörig med sina fem års studier på universitetet, sin 30-åriga yrkeslivserfarenhet och sina inhämtade lärdomar från sex år som tjänstgörande lärarvikarie.
Det här är inte ett debattinlägg om att obehöriga lärare är bättre än behöriga. Men genom alliansens stelbenta förslag om att endast behöriga lärare skall få fast anställning och rätt att sätta betyg, blir diskussionen om den heliga behörigheten angelägen.
”Behörighet” har idag blivit ett politiskt mantra som febrilt kastas fram från alla håll för att uppbringa en ökad yrkesstatus för oss pedagoger. Samtidigt får Lärarhögskolorna svidande kritik, även vid Högskoleverkets senaste granskning: anmärkningar på för svag forskningsanknytning, bristfällig examination och undermåliga examensarbeten. Och även om kvaliteten säkerställs i framtiden, stänger ändå detta snäva behörighetskrav dörren för många meriterade människor med gedigna och framför allt färska ämneskunskaper, som just genom sin erfarenhet utanför skolans slutna värld har mycket att lära våra ungdomar.
Frågan vi borde ställa oss idag är således inte om läraren i fråga är ”behörig”, d.v.s. om den har läst just de mycket specifika poäng som krävs från Lärarhögskolan, utan snarare om personen i fråga är kompetent och i så fall hur skolan skall kunna behålla denne. Idag är 37-årige Jörgen med en fil.mag. i statvetenskap nämligen lika obehörig i statistiken som Erik, 23, som bara har gått gymnasiet. Att Erik inte är kvalificerad är nog alla överens om, men hur är det med Jörgen?
I 56-årige Jannes fall var vägen till behörighet lång. Först krävdes att han skulle komplettera med ett och ett halvt års studier av ännu ett ämne. Sedan krävdes pedagogikpoängen från Lärarhögskolan. Det skulle innebära totalt fem terminer av heltidsstudier och ett saftigt studielån på det gamla han redan hade. Det var helt enkelt inte värt det, tyckte Janne. Kanske om han hade varit yngre. Men då hade han inte haft den erfarenhet och de kontakter han hade idag. Vem kan klandra honom för hans val att lämna skolskutan för ett helt annat yrke där hans kunnande och engagemang var eftertraktat?
Vägen till lärarlegitimation måste helt enkelt bli mindre krokig, mer ändamålsenlig, flexibel och anpassningsbar än den är idag. Erfarenhet måste gå att validera mot högskolepoäng, adekvata och mer komprimerade pedagogikkurser på deltid införas och en mer individuell bedömning av personens reella kompetens genomföras.
Naturligtvis skall inte en person utan ämneskunskaper stå bakom katedern. Och givetvis krävs det en särskild utbildning för de lärare som skall undervisa barn i yngre åldrar i exempelvis läs-, skriv- och matematikkunskaper eller ungdomar med exempelvis dyslexi eller svenska som andraspråk. Men på högstadium och gymnasium måste det även finnas utrymme för lärare som faktiskt har använt sina ämneskunskaper i det arbetsliv som vi förbereder eleverna för.
Med andra ord är det synd att våra politiker inte arbetar med att öppna upp pansardörren mellan arbetsliv och skola genom att med alla medel locka in fler kunniga, erfarna, duktiga inspiratörer från exempelvis näringslivet, istället för att stänga dem ute med klumpiga lagförslag som bottnar i ett inskränkt skråtänkande. Journalister, humanister, arkitekter, ekonomer, jurister, socionomer, ingenjörer – alla är viktiga resurser som slösas bort och skräms iväg till följd av den formella behörighetens svårgenomträngliga djungel.
Vill vi höja statusen på läraryrket, vill vi lova våra svenska ungdomar de bästa och mest engagerade pedagogerna, vill vi värna om skolan och se den som en central del av och i ett modernt kunskapssamhälle – ja, då måste vägarna till lärarauktorisation bli fler, mer individanpassade och mindre gropiga. Och framför allt mer välkomnande för duktiga människor som bevisat att de kan och vill undervisa. Det om något skulle bidra till en enorm statushöjning av ett av samhällets viktigaste yrken!
Texten ovan är en litet längre version av den debattartikel som publicerades på politikerbloggen 2008-06-12 och en nyansering av av P1 morgons intervju. Vi på DagensSkola är stolta över att Expressens ledarskribenter läst och tagit intryck av våra inlägg litet varstans i media, helt uppenbart! 🙂 Ange dock gärna källa nästa gång, det uppskattar vi obetalda bloggare, som lägger ned lika mycket jobb på våra texter som ni!
Kollegor och andra läsare – välkomna att kommentera!
Filippa Mannerheim, lärare och journalist
Medskribent, Kettil Mannerheim
16 december, 2009 - 08:21
Jag vet inte hur det egentligen ser ut – är outbildade lärare vanligare i de högre Ã¥ldrarna? För mig som förskollärare är frÃ¥gan om behörighet jätteviktig. Inte bara ur statushänseende, utan ocksÃ¥ vad gäller kvalitet. Ni skriver ju ocksÃ¥ om hur behoven av lärarlegitimation skiljer sig Ã¥t mellan grundskolans tidigare Ã¥r och högstadium/gymnasium. Och sett ur det perspektivet och ert exempel om ““Janne” är det helt klart intressant med alternativa vägar till den eftertraktade Behörigheten. Ã…tminstone för vissa lärarrupper. Men jag ser Ã¥ andra sidan ingen direkt och tydlig motsättning i lagremissens krav pÃ¥ lärarbehörighet och de alternativa vägar dit ni exemplifierar med…
16 december, 2009 - 09:20
Poliser, sjuksköterskor, läkare, advokater, åklagare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, undersköterskor, civilingenjörer, busschaufförer, piloter, lotsar, sjökaptener, militärer, vetrinärer, truckförare, ekonomer har alla någon form av yrkesexamen och legitimation för att kunna utöva sina yrken. Varför inte lärare? Det är väl inte skråtänkande! Är det någon yrkesgrupp som tillåter vem som helst att utöva ett yrke utan krav på utbildning så är det just läraryrket.
Kan vi lärare hoppa in på vårdcentralen och jobba som läkare eller rycka ut med handfängsel och gripa några brottslingar? Varför inte sy fast några gradbeteckningar och leda exercis eller beräkna hållfastigheten i den nya bron mellan Danmark och Tyskland. Ge en injektion är väl ändå ingenting och att få ner Jumbon på JFK-flygplatsen har jag gjort många gånger på flygsimulatorspelet. Hur enkelt som helst med autopilot.
Björklund har helt rätt när han för fram förslaget pÃ¥ behörighet och eventuell legitimation för lärare. Hoppas att han tänker täppa till kryphÃ¥let i skollagens fjärde kapitel som tillÃ¥ter rektorer att anställa obehöriga“lärare” vid undantagsfall. Dessa undantag är snarare regel idag. Dessutom behövs mÃ¥nga andra reformer som skulle förbättra situationen för lärarna.
INFÖR BEHÖRIGHET NU OCH UT MED KVACKSALVARNA!
16 december, 2009 - 10:18
För tydlighets skull vill jag bara pÃ¥peka att vi är tvÃ¥ olika Janne som kommenterar ovan… 😉
17 december, 2009 - 09:44
Jag arbetade i tre Ã¥r som obehörig gymnasielärare…kompletterade sedan med en ppu. Jag blev definitivt en bättre pedagog efter min vidareutbildning frÃ¥n obehörig till behörig.
Att sätta betyg är en myndighetsutövning och detta bör göras av personer med rätt utbildning. Tyvärr tycks inte rektorer alltid vara medvetna om detta vilket är beklagligt… För en gÃ¥ngs skull tycker jag Jan Björklund har rätt!
17 december, 2009 - 10:58
Gällande inlägg 2:
Civilingenjörer har ingen legitimation. Det finns väldigt många yrkesaktiva civilingenjörer utan examen, som har gjort en god karriär.
Likaså många ekonomer arbetar utan yrkesexamen, även om tex revision kräver detta.
Att jämföra med truckförare tycker jag är absurt, då truckkort utfärdas efter ca 3 dagars utbildning.
Vänligen
Anders
18 december, 2009 - 07:03
Jämförelsen med truckförare kan tyckas absurd men sanningen är att det finns mÃ¥nga “lärare” ute pÃ¥ fältet som helt saknar utbildning. Inte ens tre dagar har de i bagaget!
Vad gäller civilare så är det väl ändå en yrkesexamen och för att kalla sig civilingenjör eller civilekonom så måste du väl kunna visa ett examnesintyg vid begäran. Sen vet även jag att finns många som kanske blev erbjudna ett arbete innan de tog examen och har lite restpoäng som släpar. Men det är väl ändå en viss skillnad att sakna 10-20 poäng än 180-200, eller hur? Dessutom kan jag ju undra vad som hindrar dem att plocka restpoängen. Lättja?
26 december, 2009 - 03:00
Måste nog ändå hålla med Björklund i stort (någon gång ska vara den första). Behörighet för ett yrke måste betyda någon form av pedagogisk utbildning. Därmed inte sagt att alla med pedagogisk utbildning är goda pedagoger, men det är en helt annan diskussion. Janne i inlägget är säkert en god pedagog och jag kan tycka att det är onödigt att kräva att han läser in ännu ett ämne, men den pedagogiska delen ska vara obligatorisk för legitimation eller vad det nu blir.
27 december, 2009 - 01:01
Problemet med din lilla historia om den jätte duktiga medialäraren som saknar lärarutbildning är att han faktiskt saknar viktiga kunskaper som iallafall jag tycker att alla lärare ska ha: vetskap om hur elever lär sig ämnet på olika sätt, hur undervisningen kan varieras för att passa alla, varför vissa elever har lättare än andra, etc.
Visst har du rätt i att den svenska skolan måste bli bättre på att använda den riktiga världen som undervisningsarena. Men det är knappast genom att låta kreti och pleti ägna sig åt skolans myndighetsutövande. Om obehöriga (men kompetenta) lärare ska få vara kvar i skolan bygger det på att de får tydliga uppdrag. Läraren du beskriver kan ju faktiskt bidra med rykande färska inblickar ur arbetslivet utan att vara kursledare eller att sätta betyg, eller hur?
27 december, 2009 - 11:58
För att förtydliga, för de fåkunninga debattörerna, om yrkesexamina. Både Civilingenjör och Civilekonom är yrkestitlar som avläggs vid landets Tekniska Högskolor resp Handelshögskolor. Detta ska klart skiljas från examina från Universitetet. Examina därifrån är en akademisk titel icke knutet till ett specifikt yrke.
Sedan kan vissa yrken ha krav på certifiering eller behörighet. Det kommer då ovanpå den yrkestitel man har.
Nog om det.
Generellt är det viktigt att skolan har en koppling till världen utanför skolväggarna. Man undra i sitt stilla sinne hur skolan lever upp till läroplanens krav i huvudmoment “Skolan och omvärlden”.
I en värld där utvecklingen går med expressfart är det viktigt att skolan hela tiden har en dialog med näringsliv och offentlig verksamhet.
Ta bara det bedrövliga moraset med IT i skolan. Där är det rena stenÃ¥ldern i förhÃ¥llande till omvälden. Tillämpningskunskaper hade en gÃ¥ng i världen, när jag själv blev civilingenjör, en halveringstid pÃ¥ 10 – 20 Ã¥r. Idag är den nere pÃ¥ 2 – 4 Ã¥r.
Så all kunskap, utom matematik, svenska och engelska, är färskvara som ständigt måste återerövras. Det som populär kallas för livslångt lärande. Ett memento lärare måste var medvetna om i det pedagogiska uppdraget.
29 december, 2009 - 04:59
Jag tycker snarare det är någon annan som är fåkunnig. Civil- och högskoleingenjörsexamen får naturligtvis utfärdas av universitet. Examen var innan 2007 ingen yrkesexamen, utan en vanlig akademisk examen. Numer är det en yrkesexamen (anpassat sedan Bologna).
http://sv.wikipedia.org/wiki/Civilingenj%C3%B6r
Ingenjörsyrkena är inga legitimationsyrken, som tex vårdyrkerna. Dvs ens yrkestillstånd kan inte dras tillbaka, än hur mycket man klantar sig. Men det var inte alls det vi ska diskutera.
Jag håller med Filippa om att det är märkligt att skolan utmålas som det ställe där det bara är människor med examen som det finns plats för. Det är väldigt bra att denna fråga lyfts!
Istället vill jag peka på ingenjörsvärlden där det ändå är kompetensen som är det viktiga. Jag har själv haft flera obehöriga lärare som jag har tyckt varit mycket bra och pedagogiska.
Killfrökens inlägg var bra tycker jag. PÃ¥ universitetet förekommer det ofta externa föreläsare med god inblick i “verkligheten”. Kanske det skulle ha varit för medialäraren Janne, som har tillgÃ¥ng till bÃ¥da världarna?
Gott slut på nya året!
2 januari, 2010 - 04:42
Tanken med behörighetskrav är väl ändå att tillgodose elevernas rätt att ha kompetenta lärare. Men jag har kanske missuppfattat hela idén med utbildning.
Jag har under mina tio yrkesverksamma år stött på personer som är utmärkta lärare trots att de saknar formell examen och likaledes har jag mött de som har examen som kanske ska göra något annat. Så är det väl med alla yrken med eller utan krav på examen! Men min erfarenhet säger också att en person med examen till 95 procents säkerhet står betydligt bättre rustad inför det kommande uppdraget än en person som halkat in i yrket.
Jag antar att detta även gäller ingenjörsvärlden. Varför skulle samhället annars betala enorma summor för dessa utbildningar om de inte gav nÃ¥gon utdelning? Men det är kanske dags att börja syna dessa utbildningar med tanke pÃ¥ att Sverige tappar mark inom denna “verklighet”.
7 januari, 2010 - 01:43
Denna fråga är ytterligare en som Björklund totalt misslyckats med. Det är självklart att vi behöver kompetenta och välutbildade lärare. Men dessa kvalifikationer kan man nå på många sätt.
Det är ju lite intressant att Björklund anger lärarhögskolorna som enda väg – dessa institutioner som han i andra sammanhang totalsÃ¥gar.
Det är ju helt klart bara att gratulera lobbyorganisationen LR som lyckats påverka riksdag och regering. Det är väl bara vargjägarlobbyn som lyckats bättre.
Nej duktig pedagog – en som gÃ¥r bredvid – kan man bli pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Inte minst genom livserfarenhet.
Ett mycket större problem på många skolor är de totalt inkompetenta och olämpliga lärare som år efter år tillåts förpesta tillvaron för elever och kollegor. De har alla formella behörigheter men har inte fattat mycket av allt det de förväntat lära sig.
Hur gör du med dom Björklund?
7 januari, 2010 - 09:56
Efter att läst refererad länk i inlägg 10 måste jag med förlov sagt säga att okunskapen är stor.
Att Bolongaprocessen ändrat på förutsättningarna kring yrkesutbildningen Civilingenjör och skapat något som är internationellt gångbart har inte dugg med att göra med den sedan 180 år validerade utbildningen på Tekniska Högskolor i kontrast till den militära utbildningen.
Utan historien förstår man inte framtiden. Inlägget speglar just det.
Jag fundera över varför Indien satsar så hårt att få fram Civilingenjörer inom datateknologi medan Sverige tror att kulturarbetare inom journalistik eller andra media ska skapa Sveriges framtid. Detta leder bara till ett gigantiskt svek mot kommande genarationer när det går hundra på dussinet inom denna samhällssektion.
Vad vi behöver är fler unga som väljer de tekniska yrkena och fan trot om dagens lärare kan skapa det intresset eftersom de inte i flertalet har den insikt som behövs för att slussa barnen åt det hållet.
11 januari, 2010 - 11:12
Robert Hulander!
Jag är väldigt intresserad av höra vilka andra sätt “man” kan bli lärare än att läsa de ämnen “man” ska undervisa och därefter läsa ett antal poäng i metodik, pedagogik och didaktik. Lägg dessutom till ett antal Ã¥r för att bli varm i kläderna.
Vem som helst kan gå bredvid, öppna klassrumsdörren och säga vilka sidor i läroboken eleverna ska läsa. För den formen av pedagogik krävs inte mer än nio år i svensk grundskola.
Men vill man ha engagerade och kompetenta lärare så gäller 4-5 år av ämnesstudier och pedagogiska kurser. Hur och i vilken ordning den blivande läraren gör det saknar väl betydelse men att han/hon gör det är desto viktigare.