En väninnas väninna till mig var vikarierande ledarskribent på en tidning norröver. Hon skrev en gång en briljant ledare. Den handlade om hur hon under sin skoltid alltid blev klar först med matten, svenskan och engelskan. Och hur hon då instruerades av läraren att gå runt och hjälpa de övriga eleverna. Det hade hon naturligtvis ingenting emot. Kanske hade hon själv utvecklats mer kunskapsmässigt om hon jobbat vidare med nästa ämnesmoment men i sossesverige ska alla med. Och vad fasen. Det kan man ju faktiskt hålla med om känns bra.
Tyvärr gällde detta vackra att ”alla ska med” inte riktigt i skidspåret då min väninnas väninna obönhörligt blev förbiåkt av alla sportnissar i klassen. Där låg hon i spåret som en skalbagge och sprattlade med skammens rodnad brännande på sina, av snö, iskalla kinder medan klasskamraterna hojtande svischade förbi. På sin höjd fick hon en hårdbakad snöboll kastad innanför kragen.
För näpp, när det gällde gympa var det inget snack om något så töntigt som ”alla ska med” eller ”Du som varvat Lina tre gånger nu kan väl vara snäll och hjälpa henne litet?!” Må bäste man vinna var parollen och skam den som tänkte annat. Behöver jag säga att min väninnas väninna led sig igenom gympatimmarna. Och sedan var det tillbaka till matten då hon inte fick börja i Päppelboken och teoretiskt löpa förbi de andra utan istället stanna upp, hjälpa till, vara en schysst kompis…
Usch vad jag låter bitter, eller hur?
Men faktum är att jag är litet kluven till detta med elitsatsande. Gillar inte ordet. Men samtidigt inser jag att många elever faktiskt hålls tillbaka för att man som lärare tvingas anpassa tempot och nivån till någon sorts medelnivå som funkar halvbra för de allra flesta. (Det här med invidiualisering är så vackert på pappret, men försök själva med 32 elever i en klass där vissa med behållning kan läsa Les fleurs du mal och andra har enorma problem med Sandor/Ida!).
På min tid hade vi allmän och särskild matte. Det funkade förvånansvärt bra. Vi kallade det tack och lov inte ”elitmatte” och ”medelmatte” men jag antar att det var litet sammasamma som Björklund tänker sig det hela – de som är duktiga i skolan får faktiskt jobba på och satsa på sig själva. De som vill köra i normaltempo har rätt till det också.
Min väninnas väninnas ledare har satt spår. Min egen skoltid också. Med andra ord: jag sympatiserar helt enkelt med idén att mina elever får möjligheten att utvecklas i egen takt. Bara för att man är född på samma år betyder det inte att man måste ligga på samma sida i matteboken.
Men att kalla det för ”elitklasser”…
Usch, jag är nog på tok för vänster för ett sådant ruskigt fjantigt för att inte säga populistiskt uttryck.
Filippa Mannerheim
17 augusti, 2010 - 08:13
Om skolorna hade följt det som står i läroplanerna så hade vi inte behövt elitklasser. Där står nämligen att undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Vi är alltså redan idag som lärare skyldiga att se till att dessa duktiga elever kan läsa i det tempo dom vill läsa. Skippa förslaget om elitklasser och se till att läroplanens tydliga formulering om en individanpassad undervisning följs.
/Frekar06
17 augusti, 2010 - 08:19
Men Freakar06. Då måste nog jag sluta som lärare (snyft) för jag fixar liksom inte den grejjen ärligt talat. ” Skippa förslaget om elitklasser och se till att läroplanens tydliga formulering om en individanpassad undervisning följs.” skriver du. Jag håller med. Skulle inget hellre vilja.
Kan du visa mig HUR, please!!! 🙁
17 augusti, 2010 - 08:35
Det är det där som är problemet med målstyrning. Politikerna kan liksom bara skriva fantasifulla önskelistor utan att på något vis förhålla sig till praktiska realiteter som antalet elever per klass. Och just så som, freakar06, kan man betrakta skrivelsen om ”individanpassad undervisning”, som ett litet fluffigt moln som läraren sitter på i en sån där härligt majsig dröm där den har all tid för alla, där det inte finns blott 60 minuter med en grupp på 30 vitt skilda individer med fullkomligt disparata behov. Där det inte finns menlösa konferenser, ändlöst med administrativa och sociala uppgifter att ta tag i.
För en skola som åtminstone på något vis ska närma sig något som liknar individanpassning krävs nivå-, inlärningsstils- och säkert andra sorters grupperingar. Så länge vi inte kan ha 1 till 1, och då menar jag inte datorer-elev utan lärare-elev. ”Individanpassning” är en floskel som sakanr grund i den ekonomiska verkligheten. Att skapa funktionella grupper är dock möjligt. Om inte det rigida schemat sätter P för det, vill säga.
17 augusti, 2010 - 08:35
Kanske genom att satsa pengar på att öka antalet lärare i skolan istället för att tvinga dit föräldrar som ska ersättas för förlorad arbetsinkomst, så man slipper ha 32 elever per lärare?
För övrigt vill jag bara säga att jag känner igen mej. Idrottstimmarna var en plåga. Jag kunde ju inte ett skvatt och inget lärde jag mej heller. Å andra sidan var det lika plågsamt att behöva sitta och lyssna på högläsning från folk som aldrig lärde sej läsa, när jag hade kunnat i flera år.
18 augusti, 2010 - 05:22
Filippa, du har ju rätt i att vi gärna ryggar tillbaks för ordet ELIT. Vi skapar normalt sett inte någon SVAG-klass i matte heller. Men det är ju bara ord och det är enkelt att komma tillrätta med. Det viktiga är att vi låter elever (men inte nödvändigtvis hetsande föräldrar) ha rätt att köra i ett högre tempo än ”medeleleven”. Vi har ju också på gymnasiet faktiskt skapat möjligheter för elever att köra i ett något lägre tempo genom att skapa 4-åriga utbildningar (och tänka sig… där kommer de där sportkillarna/tjejerna tillbaka då de ej hinner med ett vanligt gymnasieprogram i sin elitsatsning på sin idrottsgren). Så, fram för fler möjligheter för eleverna att hitta sitt tempo utan att låta lärarna ha 30 olika nivåer i samma klass.
För övrigt tycker jag att det är fantasktiskt vilket publiceringstempo du har denna sensommar. Härligt för mig som saknat texterna över sommaren.
18 augusti, 2010 - 06:58
Rektor – du har nog rätt. Men ”elit”…?:-( Nåja, det blir nog bra, ordet till trots.
Tack också för glädjande kommentar om publiceringstempo. Tyvärr är jag en sådan där ojämn bloggmänniska som med brinnande penna skriver inlägg när jag blir upprörd och sedan lugnar ned mig i två veckor och går runt och är ”harmonisk” med mina elever och undrar vad det var jag var så upprörd över – allt är ju så myyyysigt i skolan. Sedan händer något och då blir jag rasande och skriver ilskna små dräpor igen. Den där jämna bloggströmmen som vissa är fantastiska på att hålla har jag aldrig riktigt lyckats med om jag ska vara ärlig… Men DagensSkola skulle nog må bra med litet mer mysfaktor, det har vi faktiskt tänkt på… 🙂 Samtidigt är det ju problemen man vill diskutera på något sätt, eller hur?!
18 augusti, 2010 - 07:00
Jag var själv ute och praktiserade på en friskola där man hade individanpassat undervisningen. Så visst går det.
18 augusti, 2010 - 09:51
Jag har också jobbat på friskola. Där fick ca 50 % IG:n för att lärarna ej hade möjlighet att klara av uppdraget. Det är olika kan man väl konstatera.
Och, Filippa. Inte för mycket mys hoppas jag. Jag tror att vi alla mår bra av att bli rejält upprörda då och då.
18 augusti, 2010 - 10:01
Jag skulle nog kunna tänka mig att den övning i social kompetens som det gav din väninna att undervisa andra hade mer betydelse i yrkeslivet än att plöja igenom ännu en mattbok.
18 augusti, 2010 - 11:42
Frekar06 – jag blir så glad när jag läser din kommentar. Vi lärare lyckas ibland. Skönt att höra.
Själv tycker jag dock det är oerhört svårt med 32 elever i en klass. Känner alltid att det antingen är för svårt eller för lätt. Eller för fel (ibland behöver man anpassa innhållet efter elevgruppen också – i en klass med problem med mobbning och annat behöver man jobba mer med värdegrundsfrågor än i en klass som är goa och fina mot varandra helt naturligt, till exempel. Och vad gör man i en klass där sju mobbas, fem är superduktiga i ämnet, sju stycken knappt kan stava till sitt namn och tre stycken har problem med självbilden. Ah, kanske ett dåligt exempel men jag känner ofta att jag splittras mellan vad jag anser att olika elever i en grupp behöver, om du förstår hur jag menar här Frekar06)
Rektor – härlig kommentar! TACK! Låt oss uppröra oss – det visar förhoppningsvis på ärligt engagemang. 🙂
Åke. Du har helt rätt. Visst fick min väninnas väninna annat med sig i bagaget. Men ibland tycker jag nog att de som riktigt skulle behövt jobba med den där sociala kompetensen var de egoistiska och tävlingsinriktade sportnissarna i min skola. Men de slapp till skillnad från oss teoretiskt ”duktiga” elever!!! Morr!!! 🙁
18 augusti, 2010 - 05:13
Jag förstår precis vad du menar Filippa. Själv tror jag att vi står inför väldigt stora förändringar i skolan. Ny teknik kommer att göra sitt intåg förr eller senare i skolan Då kommer möjligheterna att individualisera undervisningen att öka. Själv kommer jag som lärare att använda mig av den nya moderna tekniken väldigt mycket.
På så sätt kan man snabbt och lätt få en stor variation av redovisningsformer. Vissa elever kan redovisa uppgifter i form av ett traditionellt arbete. Andra kan redovisa uppgifter i sociala medier som Bloggar och Twitter. En tredje grupp kan redovisa uppgiften i form av en film som de sedan lägger upp på Youtube. Det finns oändligt många möjligheter. Med olika fria lärandeplattformar, exempelvis Moodle, kan man skapa självrättande prov där Moodle rättar och sedan ger eleven omedelbar feedback. Tyvärr inför fler och fler skolor förbud mot användningen av sociala medier och mobiltelefoner. Dessa är fantastiska verktyg som absolut inte ska förbjudas utan användas istället.
Eleverna kan ju till exempel använda mobilen för att fotografera av lärarens anteckningar på tavlan eller göra en egen film med sin mobiltelefon. Och har man problem med exempelvis mobiltelefoner på skolan så ska dom inte förbjudas. Då ska man föra en öppen och fri debatt med eleverna om mobilerna, vilket man i och för sig bör göra oavsett om de är ett problem eller inte. Jag tror att man löser eventuella problem med en öppen och fri debatt, inte genom förbud.
//Frekar06
18 augusti, 2010 - 05:21
En annan aspekt som jag kom att tänka på nu är att man som lärare om man exempelvis har tre årskurs 2 klasser i låt oss säga historia kan skrota gränserna mellan dessa tre klasser. Det jag är ute efter här är att elever i olika klasser med samma lärare (ja egentligen behöver det inte ens vara samma lärare om man har ett gott samarbete) kan samarbeta och skapa kunskap tillsammans i realtid. Det räcker med en Internetuppkopplad dator för att kunna samarbeta. Man kan också tänka sig större grupparbeten som inkluderar kanske tio till femton elever i respektive grupp från olika klasser som arbetar tillsammans med ett större projekt i realtid på Internet. Ett exempel på en sida där eleverna kan samarbeta i realtid är: http://piratepad.net/. Finns fler sådana tjänster.
/Frekar06
14 september, 2010 - 11:58
Kan inte undgå att hoppa upp på min käpphäst här: varför ställs det krav på elevens pedagogiska utveckling i alla ämnen u t o m idrott?
Anektdoterna om despotiska gympalärare är lika många som antalet elever med (upp till) normalfysik.
Vi har alla upplevt situationer liknande den ovan – inte sällan understödda av lärarna.
H u r kan det få fortgå i generation efter generation. Major Uggla är död!
16 september, 2010 - 09:55
Varför är det så hemskt med ordet ”elit” när det gäller teoretiska ämnen, när vårt samhälle hyllar eliten i varje tänkbar idrottsgren? För de elever som hör till ”eliten” i andra sammanhang än idrottsliga saknas ord för det de själva är, eftersom alla ord som skulle kunna beskriva vad de är ses som fula och otillåtna.